När jag var liten läste jag titt som tätt tidningen Nintendo Magasinet. Tidningen var egentligen inget märkvärdigt, utan en samling med spelnyheter, serier baserade på Nintendokaraktärer och fuskkoder till en rad olika spel. Tidningen var min första kontakt med speljournalism, och skribenten Tobias Bjarneby.
Tiden gick och år 1993 dök det snart upp en ny speltidning vid namn Super Power. Tidningen var mycket större, tjockare och dyrare än Nintendo Magasinet, men innehöll istället massor av information och recensioner av alla möjliga tänkbara Nintendospel. Tidningen hade dessutom en härlig humor som liknande tidningar idag saknar helt. En del påstår att det berodde på att redaktionen ville skoja bort sina bristande kunskaper inom ämnet, så texterna ändå blev underhållande att läsa. Själv saknar jag att skratta mellan förtittarna och recensionerna när jag läser speltidningar nu för tiden.
Hur som helst blev tidningen snabbt en favorit för mig, även om jag saknade serierna som fortfarande följde med Nintendo Magasinet. Bjarneby som skrivit för bägge tidningar blev snart chefsredaktör, och när Super Power var som bäst bytte den namn till Super Play år 1996. Tidningen hade då även börjat skriva om spel till andra format än Nintendos konsoler, och snart skulle de även börja skriva om datorspel.
Jag har många goda minnen från tidningen, men med tiden började jag tröttna på den. Mot slutet av år 2004 lämnade dessutom mina favoritskribenter tidningen, Tobias Bjarneby och Thomas Wiborgh, och Super Play skulle aldrig mera bli sig lik. Snart hade hela redaktionen stuckit, och kvar stod bara Tommy Rydling med en i övrigt helt ny besättning skribenter.
Bjarneby och de andra avhopparna från Super Play startade istället tidningen Reset som kändes som en riktigt frisk fläkt för svensk speljournalistik och tände återigen den där gnistan som Super Play saknat ett tag. Reset slogs snart ihop med Player 1 och idag känner vi tidningen som Level, som länge har varit min personliga favorittidning.
Men även om jag tycker Level känns mer som Super Play än Super Play själv, så har det ändå varit en strålande tid med två så stora konkurrerande speltidningar. Fler konkurrenter har kommit och gått, men striden mellan gamla (Level) och nya Super Play har ändå lett till lysande innovationer och fått speljournalistiken att riktigt blomstra.
Det kändes därför som att en riktigt stor sten föll över mitt bröst i morse när jag fick reda på att Super Play kommer att läggas ner inom en snar framtid. Beskedet kom kanske inte särskilt oväntat då tidningen legat lågt ett tag, men det är likväl stor synd för oss tv-spelsintresserade svenskar.
Vila i frid Super PLAY!
Riktigt tråkigt tycker jag även om jag inte var ett jättestort fan av SuperPlay. Men det är ju bra med konkurrens och nu finns det ju nästan ingen konkurrens i speltidning-världen tycker jag.
Har läst Super Play sedan hösten 2002, när Gamereactors ankomst lockade in mig på TV-spel. Även om tidningen gick ner sig när den gamla redaktionen deserterade, så tycker jag att den har tagit sig en hel del på den senaste tiden (trots hemska omslag och plottrig design). Gillar framför allt Alfred Holmgrens och Johan Martinssons texter, och att de skrev om udda gratisspel och importspel, underliga kontroverser i MMO-spel, forskning och debatt om TV-spel och annat sånt som ingen annan svensk tidning skriver om.
R.I.P. Super Play
Peter: Håller med dig att det inte finns någon direkt motståndare till Level att ta på allvar för tillfället, kanske startas en ny tidning inom kort men jag tvivlar på det sett till det ekonomiska läget i världen.
Leorio: Ja, de har som sagt varit väldigt innovativa sen den nya redaktionen kom till, och det är de texter du nämner som fått mig att fortsätta läsa tidningen fram tills idag.