Jag är en väldigt nöjd ägare av Nintendo DS och PSP. Tack vare dessa konsoler har jag kunnat spela fantastiska 2D-spel i stil med Castlevania, som knappt finns att få tag på till några andra format. Nu har visserligen Metroid dykt upp på Virtual Console och Symphony of the Night finns både på PSN och Live Arcade, men det är spel man spelat förut och det var väldigt längesedan vi fick ett nytt sidoscrollande äventyrsspel till de stationära konsolerna. Men nu har det äntligen blivit ändring på detta och förra veckan anlände Shadow Complex till Live Arcade.

Efter att ha träffat en trevlig tjej på krogen är det på hennes initiativ som ni åker på en romantisk picknick i bergen, för att prova på lite bergsklättring i stora grottor dit tjejen brukade gå när hon var yngre. Det visar sig snart att det var en dåligt vald plats, då en grupp terrorister vars mål är att störta hela USA har byggt sin bas i det stora grottsystemet, och det är knappt att ni hinner parkera bilen innan din nya flickvän blivit tillfångatagen av dessa. Nu är det upp till dig att befria henne, och på samma gång störta hela terrororganisationen. Ett svårt uppdrag kan tyckas, men av en ren slump har din far under en längre tid tränat dig i allt man behöver veta om vapen och närstrid.

Mycket mer handling än så är det inte i Shadow Complex, men det behövs inte heller. För spelet handlar i första hand om utforskande av den underjordiska basen och hejdlösa actionsekvenser, och handlingen håller sig hela tiden i bakgrunden. Du som gillar spel som Metroid och Castlevania kommer att känna igen dig i spelets upplägg. För precis som i de spelen börjar du utan några märkvärdiga vapen eller färdigheter, för att snart samla på dig såväl granatkastare som jetpackutrustning, och det fullständigt vimlar av olika power ups och hemligheter att hitta. Kartsystemet hade lika gärna kunna vara hämtat direkt från Symphony of the Night, precis som levlingsystemet, och utvecklarna har inte direkt varit rädda för att låna från andra spel i genren.

Men det de lånar har de också polerat in i minsta detalj. Man är hela tiden nyfiken på hur nästa skärm i spelet kommer att se ut, vilken taktik man ska använda mot bossarna som står på tur och vilken utrustning som krävs för att komma igenom de där misstänkta passagerna man passerat under spelets gång. Shadow Complex är också väldigt varierande både omgivningsmässigt och rent speltekniskt. Du rör dig i allt från mysiga skogar till högteknologiska baser som osar Metal Gear Solid lång väg, och spelet bjuder i ena stunden på kluriga plattformshopp för att i nästa sekund låta dig bemanna turrets i 3D-sekvenser som lika gärna kunnat höra hemma i vilket seriöst FPS som helst.

Man har även lekt lite med det tvådimensionella perspektivet. Du kan i och för sig aldrig röra sig i mer än två dimensioner (förutom just nämnda turretsessioner), men det hindrar inte dina fiender från att göra det. Detta bjuder till mer spektakulära bosstrider och häftiga fältslag där fiender befinner sig i både förgrunden och bakgrunden, men även om det ser otroligt snyggt ut så är det inte alltid så praktiskt. Det blir nämligen väldigt problematiskt när det står en fiende bredvid dig och en tio meter längre bak, och spelet förstår oftast inte vem av dem du försöker sikta på och resultatet blir allt för ofta att man istället skjuter åt ett tredje håll, allt detta medan fienderna träffar dig och situationen blir ohållbar.

En annan sak som lätt kan bli irriterande är hur lång tid det kan ta att komma från en del av kartan till en annan. Jag gillar att spelet är så stort, men man har på många ställen haft det lite väl glest mellan genvägarna, och får man till exempel för sig att avvika från handlingen för att leta hemligheter finner man sig snart i en situation där man måste ta sig igenom halva spelet bara för att komma tillbaka.

I övrigt är jag riktigt nöjd med spelet, och det är inte för att jag törstat så efter fler spel i genren utan för det faktiskt är ett riktigt bra spel. Gillar du achievements kommer du bli väldigt nöjd med det här spelet, och precis som i Gears of War 2 visas hur många headshots du är ifrån den där prestationen du jobbat mot så länge i en popuppruta som dyker upp titt som tätt. Men det slutar inte där, när du äntligen fått tillräckligt många headshots för en achievement får du istället se hur många huvuden dina vänner på kompislistan lyckats träffa, och för den tävlingsinriktade motiverar funktioner av dene här typen ordentligt. Att du dessutom får behålla alla dina poäng när du startar ett nytt spel höjer omspelningsvärdet avsevärt.

För 1200 ynka Microsoftpoäng är det här spelet ett givet köp. Så här i efterhand är jag faktiskt förvånad att spelet inte var dyrare då det både är mer välgjort och håller längre än många fullprisspel ute i butik. För alla äventyrstörstande Metroidälskare är det här spelet ett måste, men jag tycker även att alla andra borde ge spelet en chans då det är riktigt underhållande.

Jag är i vanliga fall mycket positiv till nedladdningsbara men korta spel som till exempel Half Life-episoderna och Ratchet & Clank: Quest for Booty. Spelen må vara lika korta som Fable II-expansionerna, men vad jag gillar med dem är att de erbjuder helt unika spelupplevelser. Oftast är de även så välgjorda att man mer än gärna spelar om spelen direkt efter att ha klarat dem första gången.

Så blir det dock aldrig i varken Knothole Island eller See the Future. Expansionerna blir istället som några extra sidequests som man har kul när man spelar igenom, men de lämnar inget sug åt att spela om momenten, med undantag från sista delen av See the Future (som för övrigt kan klassas som ett femminuters minispel). Vi får heller inte se något nytt och revolutionerande som ingen annan spelskapare tänkt på tidigare, men jämfört med Fable II:s originaluppdrag tillför det ändå en del roliga moment till spelet, som får det att kännas mer komplett om man spelar det vid sidan av huvudhandlingen och inte efter att man har klarat spelet.

Jag skulle trots mitt missnöje på spelens längd ändå rekommendera Knothole Island. Expansionen lånar mycket från Zelda, och det är ju aldrig dåligt, dessutom får vi ta del av en helt ny ö med massor av roliga vapen och föremål. Man har även lekt lite med klimatförändringar, dock på ett allt för linjärt sätt, men det är ändå underhållande.

See the Future är däremot svårare att rekommendera. Här bjuds man på små osammanhängande uppdrag i olika världar, och även om det på pappret låter lockande att färglägga en svartvit värld och lösa pussel genom att klä ut sig till olika monster blir det aldrig riktigt så kul som det hade kunnat bli. Roligare är iså fall kolloseumet där man på fem minuter ska besegra så många fiender som möjligt, och möjligheten att förvandla din hund till en husky, blodhund eller dalmatiner. Om du precis har skaffat Fable II eller om du gillade spelet väldigt mycket när det var nytt kan den här expansionen vara värd att ta en titt på, men förvänta dig inte för mycket då den är väldigt kort och inte allt för originell.

Vad tycker ni om längden och prissättningen på expansioner av det här slaget? Jag har själv inte skaffat Fallout 3-expansionerna än, men vad jag förstått ska även de vara rätt så korta. Det känns som att vi inte är så nära dagen då episodbaserat material kommer ersätta traditionella uppföljare trots allt, eller vad tycker ni?

Idag var det The Elder Scrolls II: Daggerfall som fick nöjet att bli gratis för nedladdning via Bethesdas sida, där man även del ett i serien finns att ladda ner. Jag har själv inte varit något stort fan av spelet, då jag var mer för japanska rollspel till Super Nintendo och Playstation när det kom. Men jag vet att mina datorspelande kompisar tyckte spelet var riktigt kul, och det syns tydligt att stora delar av spelsystemet i stort sett är oförändrade i uppföljarna Morrowind och Oblivion, däribland det oändliga antalet sidouppdrag och huvudhandlingen som ingen bryr sig om. Till och med Fallout 3 har mycket gemensamt med spelet, och om du gillar något av dessa spel så kan jag varmt rekommendera en nedladdning, för att se hur serien såg ut för tretton år sedan.

Har du några tips på gamla spel som blivit gratis för allmänheten som alla borde få prova på? Och vilka spel skulle du helst vilja se gratis på utvecklarnas hemsidor?

Men det här var annorlunda, jag hade egentligen ingen aning om vad det var för spel, men då det byggde på en licens från World of Warcraft misstänkte jag att det låg närmare rollspelsgenren än lättsamma festspel. Då jag länge varit nyfiken på spel av den här typen och det inte såg allt för krångligt ut så slog jag till och köpte det.

På spelets kartong står det klart och tydligt ”speltid: 90-120 minuter”, så vi plockade fram spelet runt tiotiden på en lördagskväll. Två timmar senare hade den tredje spelaren fortfarande inte fått inleda sin spelfas eller ens slått med någon tärning.

Detta berodde givetvis till stor del på att det var första gången vi spelade, samt att det var många förberedelser i stil med att ploppa ut små myntliknande pappersbrickor ur en stor skiva, och andra saker som bara behövde göras en gång efter att man köpt spelet. Men största tidsboven i dramat var ändå något helt annat - manualen.

Instruktionsboken till spelet är nämligen riktigt klumpigt skriven, med överdrivet komplicerade meningar som beskriver de simplaste sakerna, men där viktig information ändå inte framkommer. Jag vet inte hur många gånger man fick leta runt bland de 32 sidorna som manualen innehåller bara för att kolla upp något så simpelt som grunderna för hur man plockar upp ett vapen eller attackerar en fiende, och ändå är det så vagt beskrivit att många frågetecken fortfarande kvarstod.

Först trodde jag att det var jag som blivit alldeles för bortskämd med TV-spel där man hela tiden får instruktioner direkt i spelet, och kan prova sig fram för att direkt få svaret om man gör rätt eller fel. Men efter att ha läst långa stycken som beskriver ingående hur man ska slå med tärningen i början av varje spelares runda, men ändå lyckas missa att berätta viktiga detaljer som att man bara får röra sig inom speciella områden till en början (det stod självklart på nästa sida), är det knappast mig det är fel på.

Instruktionsboken till spelet World of Warcraft – The Adventure Game är ett praktexempel på hur man absolut inte ska skriva manualer. Är man intresserad av hur man gör något så opedagogiskt som möjligt så kan man utan tvekan hämta inspiration från den här boken, och jag tror att den perfekta manualen gör allt tvärt emot vad författaren till det här spelets manual gjort.

Spelet gav vi för övrigt en andra chans igår kväll, och det visade sig vara ganska kul. Vi hann inte spela klart spelet då heller, och att en spelomgång bara tar 90 minuter är en ren lögn. I alla fall för alla som inte spelat igenom det ett antal gånger och kan alla regler utantill. Spelet är nog ändå ett av de lättsammare brädspelen med rollspelsinslag, och det hade varit en perfekt introduktion till genren om man bara inkluderat en vettiga spelinstruktioner.

När jag på sista sidan i instruktionsboken läser en reklam för ”det riktiga WoW-brädspelet” som är mycket större, längre, krångligare och som det släppts två stora expansioner till, blir jag dock ganska avskräckt. För om manualen i det spelet ens är hälften så usel som den här skulle det antagligen ta över en månad bara för att lära sig de mest grundläggande funktionerna i spelet.

Vad tycker ni om brädspel? Spelar ni många sådana eller tycker ni de är tråkiga och för dyra? Själv hade jag inte ens en aning om att det fanns expansioner till brädspel, men jag tycker ändå att det är riktigt mysigt att hälla upp en grogg och spela Risk efter att ha grillat en varm sommarkväll.

Under min andra genomspelning har det dock dykt upp en rad brister som man gärna ville se förbi när spelet var nytt, men som är svårare att bara ignorera såhär i efterhand. Det handlar mest om smådetaljer i stil med usel AI, halvdan bilduppdatering och alldeles för enformiga minispel. Men det är framför allt en del av spelet jag inte kan förstå hur jag stod ut med vid min första genomspelning.

Jag pratar givetvis om det lokala flerspelarläget.

För även om det är en fantastisk funktion att kunna spela igenom ett så här mysigt äventyr tillsammans med sin kompis framför TV:n blir det alldeles för rörigt för att vara underhållande. Den största boven är som vanligt kameran, som inte någon av spelarna kan styra eftersom bägge måste synas i bild samtidigt. Detta leder oftast till att man varken ser fiender eller vilken väg man ska gå, och man börjar allvarligt fundera på om delad skärm verkligen är ett så dåligt alternativ.

Men det är inte bara kameravinklarna man kan önska mer av i flerspelardelen. Varför kan spelare två bara vara en inhyrd legosoldat som inte kan använda de kläder, vapnen och liknande han eller hon har samlat på sig under sin egen kampanj? Varför kan spelare två inte ens öppna skattkistor eller använda potions? Och hur kul är det att bara få stå och kolla på under tiden den andra spelaren hugger ved, dansar eller beordrar sin hund att pinka på andra bybor?

Jag hade velat se fler inslag hämtade direkt från MMO-genren till flerspelardelen i Fable II, men spelet är som sagt riktigt bra ändå. Man kanske inte ska vara för kräsen när det erbjuds samarbetsläge i ett sådant här spel, då genren oftast bara är för ensamma spelare, och även om delen innehåller många irritationsmoment så tillför den även mycket gott till spelets helhet.

Vad tycker ni om spelet? Gillar ni det men inte har skaffat någon av expansionerna än så vänta tills imorgon, för mellan den 22 juni till den 5 juli säljs Knothole Island-expansinen till ett reducerat pris på Xbox Live. (EDIT: Prissänkningen gäller istället från den 29:e juni!)