Spelet är till Nintendo DS, men tro inte att spelet har en lättviktig handling bara för det. Tvärt om, det är väldigt sällan jag rycks med i handlingen i spel på samma sätt som i Devil Survivor. I spelet har i alla fall du och dina två kompisar fått tag i COMPs, bärbara datorer som utseendemässigt påminner mer än lovligt om konsolen spelet är till. Efter ett tag upptäcker ni att de har förmågan att räkna ut vad som kommer att hända i framtiden, men bara ett dygn åt gången. Varje morgon får du därmed ett mail som berättar om vad som kommer att inträffa i de olika delarna av Tokyo under dagen, och inte helt oväntat omfattar det väldigt ofta katastrofer och dödsfall, och det är upp till dig att förhindra dessa från att ske.

Antingen det eller göra allt för att fly staden och rädda ditt eget liv. COMP:en är nämligen utrustad med en klocka som gör att du kan se hur lång tid människor runt omkring dig har kvar att leva, och föga förvånande verkar alla i staden ha gemensamt att de kommer att dö inom loppet av en vecka, och själv har du ännu kortare tid kvar att leva.

Det är handlingen i stora drag, men som vanligt i Megaten-serien bjuds du på betydligt djupare utveckling av berättelsen i kombination med ett fantastiskt manus. Jag sitter som klistrad, och vill aldrig mer lägga ifrån mig min DS.

Inget spel i serien är självklart komplett utan demoner, och som titeln antyder är det här inget undantag. Den här gången får man använda dem som kompanjoner i ett stridsystem som blandar det bästa från traditionella JRPG:n med det taktiska djupet från rutnätsbaserade strategispel. Systemet är lika briljant som oförlåtande och bjuder på riktigt spännande bataljer, vilket i kombination med handlingen blir spelets stora behållning.

Shin Megami Tensei: Devil Survivor tillför mycket nytt till genren och bjuder på många unika och genialiska inslag så väl spelmekaniskt som handlingsmässigt. Hade spelet släppts i Sverige förra året hade jag utan tvekan haft med det på listan över 2009 års bästa spel. Det här är med andra ord ett spel som alla borde spela.

Spelet får självklart fem av fem Jack Frost i betyg!

1. Batman: Arkham Asylum

Årets stora överraskning är också årets bästa spel. Helt utan förvarning bjöd Rocksteady oss på världens bästa superhjältespel, med en stämning som får de nya Batmanfilmerna att framstå som ett skämt. Arkham Asylum har allt – psykiskt störda superskurkar, grym dialog, häftig action, simpel men oväntat funktionell kontroll – listan kan göras lång. Klart är i alla fall att det aldrig varit så roligt att smyga sig på och skrämma upp fiender i mörkret, samtidigt som Batman har det roligaste fightningssystemet och gadgetsen på länge!

2. Persona 4

Alla som tror att de tröttnat på japanska rollspel borde verkligen plocka upp den här titeln. Spelet revolutionerar kanske inte genren, men det har tagit de bästa bitarna från andra rollspel och mixat ihop det till årets näst bästa spel. Vi bjuds på ett underbart manus, riktigt intressanta karaktärer, roliga strider och ett stort metaspel där du bygger upp relationer med dina vänner och dejter. Ett måste för alla som äger ett PS2 eller en bakåtkompatibel PS3:a!

3. New Super Mario Bros Wii

Gillar du Mario älskar du det här spelet. Det kanske inte har lika grym bandesign som DS-versionen, och det blir aldrig lika svårt som Super Mario World till SNES, men om du spelar det tillsammans med några kompisar blir det plötsligt det kanske bästa Mario-spelet någonsin. Så vansinnigt kul är det att spela co-op i det här spelet!

4. Uncharted 2: Among Thieves

Spelet som fått flest GOTY-titlar under 2009 är nog ändå Uncharted 2, och det förvånar mig verkligen inte, då det är ett ruskigt bra spel. Actionscenerna är riktigt maffiga, grafiken är imponerande och röstskådespelet lysande, och ibland kan man nästan tro att det är en film man kollar på när man spelar spelet. Dessutom är striderna riktigt roliga, och även utforskandet har fått den plats det förtjänar.

5. Call of Duty: Modern Warfare 2

Även om multiplayerdelen är rätt trasig för tillfället har det här spelet ändå årets roligaste onlinedel. Trots detta är det framför allt singelspelardelen och arkadläget Special Ops som får mig att placera spelet på listan. Kampanjen håller nämligen ett perfekt tempo hela vägen, har varierande uppdrag och den bästa kontroll ett FPS har haft på konsol någonsin (har inte spelat PC-versionen).

Vilka var era favoritspel förra året? Kolla gärna in några av mina favoritbloggares topplistor också:

Ariez GOTY 2009

Gnoit: Spelade GotY 2009

ps3bloggen: Årets bästa spel korat

Radio Speltorsk: Guldtorsken 2009

Sugoi: Året som gått

Jag håller med om att titlar som The Last Remnant och Infinite Undiscovery inte var mer än mediokra, Star Ocean: The Last Hope har jag dock inte provat så det kan jag inte uttala mig om än. Men kom igen, tre usla spel i rad och plötsligt är hela genren på väg att dö ut? Skärp er!

Själv tycker jag att årets bästa spel, alla kategorier, är just ett japanskt rollspel. Det handlar givetvis om Persona 4, det underbara PS2-äventyret där man spelar som en utbytesstudent som datear tjejer på dagarna och jagar mördare och demoner på nätterna. Spelet bevisar att genren verkligen inte står och stampar på samma ställe, och även om mycket av spelmekaniken är hämtad rakt av från föregångaren Persona 3 så är allt så välpolerat att det känns som ett spel hämtat från framtiden, trots att det är till förra generationens konsol.

Och Persona 4 är långt ifrån det enda bra RPG:t som släppts under det senaste året till PS2, och även de bärbara formaten får ständigt se nya roliga rollspel, även om det tyvärr mest handlar om gamla konverteringar av klassiker som Final Fantasy VII (nämnde jag just tyvärr i samma mening som FFVII?). På denna punkt vet jag att de flesta speljournalister som klankat ner på genren håller med mig, men då vill de istället påstå att ekvationen JRPG och denna generations konsoler som PS3 och Xbox 360 inte går ihop. Även det är rent skitsnack.

Ta till exempel Valkyria Chronicles. Jag vet inte någon som har provat det spelet och tyckt att det var dåligt. Jag tycker det är det bästa spelet som har släppts till PS3 hittills, tyvärr har spelet inte sålt så bra som det förtjänat, och kanske är det därför folk betraktar det som bortglömt. Vi har även Eternal Sonata, ett underbart spel med mysig handling, som spelpressen faktiskt verkade gilla. Till Xbox 360 släpptes även Tales of Vesperia nyligen, jag håller själv på att spela igenom det för tillfället, men det jag spelat har varit riktigt bra.

Min personliga favorit till Xbox 360 är dock Lost Odyssey, ett spel som känns som mer som en naturlig uppföljaren till Final Fantasy X än de riktigt uppföljare som släppts. Meningarna går dock isär bland många när man nämner just det spelet, och Mistwalkers första spel Blue Dragon. En del tycker spelen är bakåtsträvande och klumpiga då striderna fortfarande är textbaserade och många av sekvenserna i spelen saknar inspelade röster, medan vi andra gillar spelen och tycker man tagit till vara på det bästa från de mer strategiska striderna och blandat det med nyskapande element, och mer än gärna läser igenom välskrivna historier om huvudpersonens förlorade minnen.

Men det här är bara en liten del av alla bra JRPG som faktiskt släppts under den senaste tiden, och jag skulle kunna göra listan bra mycket längre. Inom en snar framtid kommer dessutom Final Fantasy XIII och Dragon Quest IX, spel som till och med den svenska spelpressen brukar gilla, så kanske kommer även de att förstå att genren är långt ifrån död.

Vilket är ditt personliga favoritspel inom genren, och vad tycker du om spelen som släppts till PS3, Xbox 360 och Wii? Tycker du genren tappat sin glans eller är den större än någonsin? Nu vet ni i alla fall vad jag tycker!

Som ni säkert redan vet är jag skadligt förtjust i prinnies. Ni vet de där pingvinerna från helvetet som exploderar vid minsta beröring, som medverkat som maskot i samtliga Disgaeaspel, men ändå aldrig fått tillräckligt med plats. Nu har de äntligen fått ett helt eget spel, och det är allt annat än du hade väntat dig.

Nippon Ichi Software har med Prinny – Can I Really be the Hero valt att gå raka motsatsen till turbaserade strategirollspel och bjuder istället på ett actionfyllt plattformsspel. Men vad gäller handling och humor är ingenting förändrat, och spelet lyckas bevara det bästa från bägge genrer och blanda ihop det till ett intressant och bra spel.

I spelet startar du med 1000 liv, ja du läste rätt, ettusen extraliv! Något som låter extremt överdrivet för ett spel som knappt innehåller tio banor, men kör du på rätt svårighetsgrad kommer du snart önska att det var tiotusen liv du fick starta med. Så svårt är spelet, men det blir ändå aldrig tråkigt. För även om spelet handlar om hysteriskt många fiender och oerhört svåra plattformshopp, oftast i kombination, så tröttnar man aldrig på att försöka igen. Detta beror dels på att det alltid ser väldigt humoristiskt ut när en av dina pingviner dör, men framförallt på ett välfungerande checkpointsystem.

För så fort man dör skickas man bara på någon hundradels sekund tillbaka till förra checkpointen, och kan försöka sig på det svåra momentet en gång till. De olika stationerna är aldrig så tätt placerade att spelet blir för lätt, men de är heller aldrig så långt ifrån varandra att någon sektion blir så svårt att man får lust att ge upp. Istället har de hela tiden perfekt avstånd, så att man fortsätter kämpa men ändå känner att man lyckats med något stort varje gång man når en ny checkpoint, något som känns lika belönande som när man låste upp sina första achievements när det systemet var nytt.

Spelet är oerhört charmigt på alla sätt, framför allt den mysiga karaktärsdesignen och den grymt roliga humorn får mig att smälta för spelet direkt. Det går sällan en hel bana utan att man skrattar upprepade gånger, och med ett karaktärsgalleri av bossar som sällan är normalt funtade i huvudet överträffar humorn i det här spelet till och med det första Disgaea. Det är nästan så charmigt att man ser kontrollmissen där man inte kan byta riktning på ens hopp i luften som en flört med Ghouls ’n Goblins snarare än ett irritationsmoment, även om man i slutändan hellre hade sett en tajtare kontroll i stil med Mariospelen och Mega Man.

Bossarna i spelet bjuder som sagt på många skratt, men även på mästerligt designade bossfighter av slaget vi sällan ser i nya spel. Det gäller hela tiden att lista ut bossarnas attackmönster och svagheter, lite som i Punch Out och gamla Capcomspel, och då deras livmätare fylls på till max igen om du skulle råka dö så är det alltid skicklighet som avgör om du besegrar dem och inte ren tur. De olika bossarna har varierande fighter, men de är hela tiden välgjorda och väldigt intensiva, så intensiva att en bekant frågade om det var Track & Field jag spelade när han såg mig hamra på attacknappen.

Som jag nämnde tidigare innehåller spelet inte särskilt många banor, och det är heller inte särskilt långt. Dock bjuder det på ett oerhört högt omspelningsvärde då man i äkta Mega Man-anda kan välja i vilken ordning man vill spela banorna, men med bonusen att både bandesignen och bossarna förändras helt beroende på vilken ordning man väljer banorna. Spelet hade förvisso varit värt att spela om ändå, men med den här bonusen kommer i alla fall jag spela om spelet ännu fler gånger.

Om du gillar plattformsspel, Disgaea eller bara är lite sadistisk är det här spelet ett måste för dig. Det räcker till och med att du äger en PSP som argument för att ta en extra titt på det här spelet, och jag tror inte att du kommer bli besviken.

Spelet är till skillnad från många andra MMO:n helt gratis, men utan att kännas som ett lågbudgetspel. Spelets intäkter kommer nämligen från mikrotransaktioner, precis som Home till Playstation 3. Så har du dålig ekonomi eller inte känner för att betala massa pengar för att få spela online är det bara att köra på, medan om du vill ha ut det där lilla extra som fräckare kläder och vapen så kan du lägga en peng på dessa.

Jag gillar konceptet och om det fungerar innebär detta att de som verkligen gillar spelet och spelat länge gladeligen lägger en slant då och då (istället för månadsavgiften i många andra spel) för att få ut lite mer av spelet, medan nybörjare och fattiglappar kan spela på helt gratis så länge de vill. Men risken finns även för att spelet får in för lite pengar och servrarna blir överbelastade, eller att spelutvecklarna blir för giriga och spelet i stort sett blir ospelbart om man inte gör en mikrotransaktion varannan minut.

Än så länge är jag riktigt nöjd med Shin Megami Tensei Online: Imagine (Megaten Online), spelet är gratis, det finns en hel del trevligt folk online och servrarna känns stabila. Jag gillar upplägget att man kan övertala demoner att gå med än och strida vid sin sida (precis som i alla andra Megaten-spel) och sedan levla upp dem i ett onlinespel, men som i så många andra onlinespel kan det ta lite väl lång tid att komma vidare ibland. Man märker även att det inte är ett lika stort spel som exempelvis WoW då det kan kännas rätt tomt med folk vissa tider på dygnet, men å andra sidan har ju inte spelet funnits särskilt länge och många vet nog inte om att det finns än.

Prova gärna spelet vetja, gratis är ju gott som det heter och spelet finns att ladda ner här. Och när du gjort det så välj Cerberus som server och ta kontakt med klan Prinny, den bästa svenska klanen i spelet hittils

Vi ses i MMO-träsket!