Det var inte direkt på ett bra sätt som Tri-Ace snubblade in i denna generationen av spelkonsoler. Deras första spel till Xbox 360, Infinite Undiscovery, var långt ifrån vad vi hade hoppats på, och ett av de absolut sämsta RPG:n jag spelat på flera år. Det var därmed inte särskilt konstigt att jag inte hade några som helst förväntningar på Star Ocean: The Last Hope när det släpptes, ändå kände jag mig tvungen att köpa spelet då jag verkligen gillade de andra delarna i serien.

Och tur var väl det, för fjärde delen i Star Ocean-sagan är ett riktigt bra spel. Det kanske inte är det bästa som har hänt genren, men det är likväl ett riktigt underhållande rollspel.

The Last Hope utspelar sig före de andra spelen rent tidsmässigt. Jordens yta går inte att leva på längre, och i hopp om att rädda människorasen har man skickat ut trupper i rymden för att leta upp planeter där människan kan bosätta sig istället. Ett uppdrag som snabbt blir sekundärt då man upptäcker ett större hot mot såväl mänskligheten som hela universum, och med hjälp av några udda karaktärer från andra planeter är det upp till dig att rädda världen.

Spelet är inte direkt befriat från klichéer och huvudpersonen är som hämtad ur vilket japanskt rollspel som helst, som vanligt är en av karaktärerna jobbig och extremt irriterande, och vi får till och med träffa på en klassisk kattflicka! Men det finns även många inslag i spelet som är minst sagt unika, som till exempel en gravallvarlig tonåring fast i en sexårings kropp.

Miljöerna i spelet är verkligen gigantiska. Aldrig tidigare i ett japanskt rollspel har jag sett så stora områden, och det blir en riktigt mäktig känsla att utforska de vackra och varierande klimaten på de olika planeterna under resans gång. Tyvärr för det här också med sig nackdelar. Vill du till exempel besöka områden du varit i tidigare får du stå ut med lite väl långa transportsträckor, och kamerakontrollen är seg som sirap så det är svårt att undvika fienderna som springer omkring överallt.

Men värst av allt med miljöerna är ändå att det kan ta timmar innan du når någon sparstation. Jag har pratat om det här problemet förut, och i det här spelet får man räkna med allt ifrån 15 minuter till tre timmar mellan sparstationerna. Att man dessutom väljer att peta in timlånga mellansekvenser med mediokert röstskådespel när man som minst anar det gör ju inte saken bättre när man har en tid att passa.

Men nog klagat på det nu, för allt som allt så gillar jag verkligen spelet. Bortsett från vissa malplacerade, repetitiva och dåligt regisserade mellansekvenser är handlingen helt okej. Det är kul att utforska nya planeter och det finns hundratals skatter och andra hemligheter att leta reda på, även efter sluttexterna rullat förbi. Även musiken är riktigt bra, och ett av spelets starkaste kort är det actionbaserade stridssytemet, som kräver en hel del strategi och fingerfärdighet på samma gång. Det kanske inte skiljer sig så mycket från tidigare delar i serien, men med hjälp av flera smådetaljer känns allt ändå nytt och fräscht.

Gillar du genren tycker jag absolut att du ska ge det här spelet en chans.

Spelet får fyra av fem kattflickor i betyg.