För ett tag sedan gjorde jag den hemska upptäckten att jag gått och blivit achievementmissbrukare. Det var en ganska obekväm insikt, och jag har länge levt i förnekelse och blundat för alla varningssignaler.
Jag har intalat mig själv att de prestationer jag lyckas med i form av achievements och trophies inte varit något mer än en trevlig bonus till mitt spelande – som en extra belöning när jag åstadkommit något bra i ett spel. Men så för något halvår sedan införskaffade jag den europeiska utgåvan av Agarest: Generations of War - ett köp som ledde till det otrevliga uppvaknandet om insikten att jag gått och blivit achievementberoende.
Den tid jag spenderade med spelet var ganska underhållande och skvallrade om att titeln förmodligen skulle bjuda på ett riktigt intressant äventyr. Ändå slutade jag ganska snart spela på grund av en enda anledning, en riktigt löjlig sådan – spelet innehöll nämligen inga trophies.
Vetskapen om att jag fastnat i ett beroende kom dock inte förrän några timmar senare. Jag var tvärsäker på att jag sett någonstans att spelet faktiskt skulle innehålla troféer, och efter lite efterforskning på nätet hittade jag snart vad denna föreställning berodde på – Europeisk särbehandling.
Den Europeiska lokaliseringen har som jag bittert fick erfara inget trophy-stöd, men den amerikanska utgåvan av titeln har däremot fått en patch som gör det möjligt att samla troféer i spelet om man har turen att bo i USA. Att det är riktigt irriterande att ett spel har fler funktioner i ena landet än det andra stör jag mig på än idag, men vid tillfället jag upptäckte detta var jag nära att gå ett steg för långt.
På den amerikanska PlayStation Store går det nämligen att köpa deras lokalisering av Agarest – eller Record of Agarest War som det kallas där – för drygt 300 kronor om jag minns rätt. Trots att det är ytterst få skillnader på de olika utgåvorna utöver troféstödet funderade jag allvarligt i detta svaga tillfälle på att köpa spelet en gång till, enbart för att kunna samla prestationer.
Lyckligtvis ringde det en varningsklocka i huvudet efter en stunds funderande, och det blev inget andra köp av spelet som jag redan ägde. Detta har tyvärr lett till att jag fortfarande inte har fortsatt på det påbörjade äventyret i Agarest, nästan enbart beroende på avsaknaden av troféer.
Av exakt samma anledning har jag också dragit mig från att lägga ner för mycket tid på spel till bland annat Wii där det inte går att samla achievements eller trophies, ett beteende som bara känns urbota dumt. Samma sak gäller onlineläget i spel där man inte får några skrytpoäng för att möta andra människor, och till och med iPhone-spel som saknar Game Center-implementering har blivit lidande av mitt oroväckande beteende.
Jag undrar när jag blev så ytlig att jag undviker spela spel om jag inte får en helt meningslös poängsumma som belöning för det, som dessutom inte går att använda till något. Jag vet dock att jag inte är ensam om detta missbruk, och även om alla kanske inte är lika extrema spelar achievements in en stor roll till vilken plattform många köper multiformatspel till, trots att den bortprioriterade versionen kanske är bättre på många andra plan.
I vilket fall som helst är det ändå roligt att samla prestationer de gånger de väl finns där. Men nu vill jag veta om du någonsin dragit dig från att spela ett spel enbart för att du inte får någon gamerscore för det? Och påverkar implementationen av fenomenet vilket format du helst köper spel till?
Ja.
Jag har lidit av precis samma symptom, och Agarest står och samlar damm här också av precis samma anledning. Jag gissar att min icke fortsatta resa genom Eternal Sonata (PS3) beror på precis samma sak. Det finns sannolikt andra spel i min hylla som blivit stående av den anledningen.
Men, det finns hopp. Det går att kurera. Eller åtminstone ignorera. I mitt fall var lösningen/frälsaren portabla spel. Jag började spela ett episkt jrpg på PlayStation Portable och kände lättnaden av att inte behöva kolla trofélistor, inte behöva höra eller se ett ‘ding’, inte behöva känna någon stress eller press över om jag skulle råka missa en one-time-only-achievement. Det är klart att det kändes lite konstigt i början. Skulle jag lägga ner en jäkla massa tid på ett spel utan att det plingade, dingade och jag fick feedback om att jag varit en duktig pojke som spöat boss 1?
Men, något hände. Jag fortsatte spela, och insåg att jag helt enkelt kunde fokusera hundraprocentigt på spelupplevelsen. När jag kommit till den insikten, att trofeer och achievements kan förhindra en från att njuta av en upplevelse, då började det faktiskt gå över. Nu har jag inte längre några problem med att spela spel som inte har trofeer. Jag känner inte kravet att maniskt kolla listor innan jag påbörjar ett spel. Jag köper inte skitspel baserat på att de har enkla trofeer.
Det går att kurera. Det finns hopp. Men visst är trofeer och achievements lite roliga, när de väl dingar in? Jag har dock (nästan helt, jag kanske fortfarande ljuger för mig själv) slutat jaga sådana ‘aktivt’ på samma sätt.
Fredrik / explewds senaste blogginlägg: Final Fantasy “har skadats”
Ghostlightning som förde in Agarest: Generations of War beslutade att trophies inte behövdes.
Aksys Games som förde in Record of Agarest War till US väntade och valde den ”uppgraderade” utgåvan av spelet som har mer CG scener och att exempelvis att man inte ökar i ”turns” då man är inne på ett quest område.
Annars är det samma spel. Att inte spela det för att man inte kan samla trophies är ganska korkat om du frågar mig.
Fast å andra sidan kanske jag inte ska säga någonting. Jag köpte båda LE utgåvorna av spelet… så jag har en LE av Agarest: Generations of War och ”Naughty Edition” av Record of Agarest War. Båda i skivformat. Så ett spel till PS3 och ett till Xbox 360
Jag har aldrig slutat spela ett spel för att det inte finns några trophies. Inte heller har jag slutat spela för att det finns en viss typ av trophies. Jag spelar helt enkelt det spel som jag finner mest tilltalande för stunden.
Så enkelt är det för mig.
Henrik (Deculture)s senaste blogginlägg: Ni no Kuni släpps släpps i väst!
@Fredrik: Även jag har spelat en hel del portabla spel, inte minst på PSP och DS. Där har det dock blivit mer som det borde vara, nämligen att jag har spelat mycket av de spel jag tyckte om och slutat spela de tråkiga spelen direkt. Däremot brukar jag aldrig ta ett andra varv i exempelvis rollspel på bärbara konsoler, något som jag brukar göra om det krävs för att få fler achievements i stationära titlar.
Även jag var mycket värre förr, framför allt innan PS3 införde trophies och jag mest köpte Xbox 360-spel eftersom det bara var den konsolen som hade prestationer så jag kunde satsa helhjärtat på fina poäng på Xbox Live. Jag är heller inte riktigt så extrem som jag kanske får det att framstå i texten – även om jag hade fortsatt spela Agarest om det innehållit troféer så var den största anledningen att jag prioriterade bort spelet att jag hade alldeles för många andra intressanta spel att ta mig an vid tidpunkten – spel som jag idag är riktigt glad över att ha upplevt!
@HB: Att det är korkat att inte spela Agarest med anledningen att det inte innehåller troféer är själva budskapet med detta blogginlägg. Jag tycker också att det är riktigt intressant att fundera på vad det är som lockar fram detta underliga beteende.
Men jag ska ta mig an spelet. Vet ju bland annat att du gillar det väldigt mycket och det borde vara ett gott betyg, eller hur?
Härligt att du inte känner minsta påverkan av achievements vad gäller val av spel! Vad tycker du om prestationer i övrigt? Gillar du när det plingar till för att du lyckats med något svårt, eller är det mest ett irritationsmoment för din del?
Mycket intressant text, som det mesta som skrivs här
Du cementerar verkligen din plats högt upp i topplistan med ”bloggar som har lite av varje och som är värda att besöka ofta” 
Jag är själv lite av en missbrukare. det är dock inte så att det verkligen stör men ibland kan jag komma på mig själv med att tänka ”jag prioriterar bort detta just nu pga avsaknaden av cheevos” och tänka ”vafaaan?”
Jag prioriterar dock aldrig bort spelen helt.
Jag köper inte ospelade spel till flera konsoler eller i flera utgåvor som i Agarest-exemplet, men det finns exempel där jag köpt ett spel till 360 efter att ha spelat det på PC eller PS3 och älskat det. Bara för cheevos. Bland andra: Mirror’s Edge, Bioshock, Mass Effect, Oblivion – väntar också på New Vegas GotY och letar efter The Darkness billigt. Spel jag verkligen älskat på PS3 och PC, och som jag sedan återupplever med cheevos
När jag funderar på vilken konsol jag ska skaffa spel till blir det sällan PS3 över 360 (även om det händer) men det har inte bara med cheevos att göra. Jag har en 360 vid skrivbordet inkopplad i datorskärmen och föredrar att sitta här före att sitta i soffan där PS3n finns. Men cheevos är trots allt en bidragande orsak.
Som du kanske förstås så betyder alltså trophies av någon anledning inte alls lika mycket för mig som cheevos, trots att jag verkligen gillar trophiesystemet med platinums och så. Jag tror att det handlar om att det i början inte fanns sådant, och att Xboxens gamerscore då satte sig fast stenhårt som den siffra jag ska öka.
Samtidigt har jag stunder då jag som Fredrik beskrev känner mig totalt BEFRIAD just för att spelet jag gett mig på helt saknar prestationsbelöningar. Det har dock inte ändrat mig på nåt sätt (eftersom jag aldrig egentligen bortprioriterar spel utan cheevos) utan det är bara en känsla som kommer då och då
Jag är nog inte tillräckligt beroende av achievements för att aktivt välja bort spel som inte har dem, men det kan påverka hur jag resonerar kring vilket format jag ska köpa multiplattformsspel på. Just nu har jag bara en 360 och en skitkass dator, så valet är ganska enkelt, men innan jag spillde kaffe i min speldator så dök det upp valsituationer lite då och då. 360:n tenderade att vinna. Jag gillar achievements, speciellt i MP-spel. Ibland kan de bli jobbiga, men många gånger sätter de upp målsättningar i ett sammanhang där progression annars är väldigt svårt att mäta. Det finns MP-spel som jag bara kan nöta för att jag tycker att de är kul, utan att tänka på achievements (antingen för att de inte finns, eller för att de som finns är för svåra för mig), men oftast tycker jag att achievements är en bra morot i sådana sammanhang.
Problemet, om man använder dem på det sättet, är ju att man sätter en gräns på ”det roliga”. Det är en sak om man (som Valve gör med Team Fortress 2 på PC) ständigt uppdaterar med fler och fler achievements allteftersom fler och fler elements läggs till, men 360-spelen är ju ganska låsta till sina 1000 GS + några extra via DLC. Om man då inte har ett tillräckligt roligt progressionssystem under sina achievements, riskerar man att förlora spelarnas intresse när de kommer når 100%. Det är väl lite som MMO:er, när spelarna nått maxleveln. Det måste finnas något mer som lockar för att hålla kvar dem.
Det är här som jag kan störa mig mest på achievements. Jag gillar att jaga saker när jag spelar MP, men dåligt utformade achievements kan göra att jag ”klarar” MP:n alldeles för snabbt. Jag har blivit mer eller mindre programmerad att gå över till nästa spel när jag nått antingen 100%, eller så många % som jag tror att jag är kapabel till. Det kan göra att jag lämnar ett annars ganska kul lir, för att jag inte längre har något tydligt mål i mitt spelande.
Sebastian Åkerbergs senaste blogginlägg: Det subtila hoppet framåt
@Ina: Du anar inte hur mycket dina ord värmer, tack så jättemycket!
Även jag har faktiskt råkat köpa något spel eller två för att kunna samla troféer/achievements en andra gång, men då har det varit spel jag verkligen älskat, och det har varit GOTY-versionen jag köpt. Exempel på detta är Batman: Arkham Asylum som jag först 100%:ade till Xbox 360, för att sedan göra samma sak till PS3 också. Den genomspelningen fick jag dessutom uppleva i taskig 3D med anaglyfglasögon någon månad innan jag införskaffat en riktig 3DTV – en upplevelse som inte på något sätt gjorde spelet bättre, utan snarare fick mig att se konstiga färger i någon timme efter att jag slutat spela…
Jag är kluven inför vilket format jag helst samlar prestationer på. Jag älskar gamerscoren till Xbox 360, som på något sätt är lite utav en favoritkonsol denna generation för mig, men jag är även ett stort fan av platinatroféer. I slutändan brukar det nog vara kontrollen eller spelets storlek som avgör – exempelvis spelar jag hellre tvådimensionella plattformsspel med en Dual Shock 3 än med 360-kontroll, stora spel som FFXIII på PS3 eftersom jag slipper byta skiva där (lathet), FPS, bilspel och nästan allt annat på 360:n eftersom jag tycker den har skönare kontroll och bättre onlinefunktioner.
Jag förstår vad ni menar med den ”befriande” känslan. Det är faktiskt rätt skönt att spela igenom RPG:n till exempelvis PSP och inte behöva tänka på att hitta varenda liten skattkista i hela spelet, utan bara följa med i handlingen och njuta av spelet. Detta trots att jag alltid försökte hitta precis allt i RPG:n långt innan achievement-systemen var uppfunna, så på den fronten har prestationer fått mig att spela rollspel på ett hälsosammare sätt. Fast jag skulle ändå vilja spela om samtliga Final Fantasy och Shin Megami Tensei-spel med achievement-stöd
@Sebastian: Nackdelen som jag känner med achievements i multiplayerspel gäller de titlar man inte spelar igenom förrän några år efter releasen – då finns det oftast inte så många andra att spela med, och det blir mer eller mindre omöjligt att maxa sin achievementlista. Men visst fungerar de som en utmärkt morot för att fortsätta spela när servrarna fortfarande är överfulla med spelare, och de har i alla fall fått mig att spela vissa spel online lite mer än vad jag hade gjort i vanliga fall.
Sen gillar jag inte allt för omöjliga achievements – som att hamna etta på världsrankingen. Jag vill att alla ska kunna lyckas samla alla achievements, och även om detta gärna får vara sjukt svårt och kräva väldigt mycket tid vill jag att det ska vara inom rimliga gränser. Att bli bäst i världen på ett spel tycker i alla fall inte jag låter som något vem som helst kan lyckas med, åtminstone inte utan att offra hela sitt liv till spelet.
Är helt med dig om att achievements sätter en gräns på det roliga, och det gäller även offline. Vet att jag bland annat spelade igenom Tomb Raider Legends där jag fick 1000 GS en bit innan jag låst upp allt extramaterial, men trots att jag gillade spelet och en del av belöningarna man fick fortsatte jag ändå inte spela efter det trots att jag inte hittat allt i spelet – moroten försvann i samma sekund som den sista achievementen ploppade upp på skärmen.
Jo, det är givetvis ett problem. Det behöver inte ens ha gått år innan det blir ett problem – jag köpte Brink ett par månader efter släpp, och det fanns inte en själ ute på servrarna. Samma sak med Crysis 2, där det visserligen fanns fler spelare än i Brink, men bara i vissa spellägen.
Samtidigt finns det exempel på det motsatta. Halo 3 är kanske det tydligaste, åtminstone i min spelhylla. Det hade en perfekt avvägning mellan MP-achievments och aktiva spelare, så jag kunde komma in ett år efter släpp och börja spela, och efter en paus sedan fastna igen efter ytterligare ett år, utan att det märktes på spelarbasen.
Sebastian Åkerbergs senaste blogginlägg: Det subtila hoppet framåt
Minns att bland annat Prey hade ett uruselt multiplayerläge vid början som inte gick att spela utan grymt stort lagg från alla håll och kanter, men jag tror att de lagade de största problemen efter ett tag så att det gick att spela. Så det kan vara tvärt om i vissa fall också, alltså att det inte går att ta prestationerna förrän efter några månader.
Jag gillar inte tanken med att behöva anpassa sig till en viss tid för att kunna lyckas ta achievements – jag vill kunna plocka dem när jag vill, även om det är om tjugo år. Å andra sidan fungerar de som du sa som en morot för att fortsätta spela online…
Exemplet du tar upp med Halo 3 är underbart och det är så man vill att det ska fungera med alla spel!
Kristoffer: Att det plingar till när jag gjort någonting får mig mest att undra jaha vad gjorde jag nu?
Jag känner inget tvång att det ska finnas. Sedan beroende på innehåll kan jag tycka att det är fullständigt värdelöst eller genialt över vad man får plinget för.
Disgaea 4 har en trophy som är både genial och så dum det bara kan bli. Du får ”This is Digaea 4″ för att du kollar på öppningsfilmen utan att avbryta…
Så jag vet inte. Det är egentligen vare sig ett irritationsmoment eller någonting jag måste ha. Jag vill bara spel bra och intressanta spel. Det är allt.
Henrik (Deculture)s senaste blogginlägg: Zelda Skyward Sword: Tools of the Trade
Ok. Självklart finns det många dumma achievements, som den du nämner i Disgaea 4 eller när man dör en gång i samma spel och får en trofé som belöning. Men de man får när man lyckats med något riktigt svårt känns riktigt belönande och roliga att få tycker jag.
Än roligare är när achievementlistan får än att spela spelet på ett helt annorlunda sätt, som att ta sig igenom hela spelet utan att avfyra ett enda pistolskott, eller ta med sig en trädgårdstomte genom hela spelet…
Men självklart är det som du säger, är spelet inte bra spelar det ingen som helst roll om det innehåller achievements. Dock tycker jag att det blir extra kul om ett bra spel innehåller prestationer som bonus – det fungerar som toppingen på en mjukglass för mig, det vill säga gott från början men ännu godare med. Om än lite onyttigare…