För några år sedan, när det första Dancing Stage till Playstation 2 släpptes i Europa, var jag väldigt nyfiken på konceptet men visste inte riktigt om jag skulle våga prova på spelet. Jag hade vid tidigare tillfällen sett filmer och bilder på galna japaner som steppade runt på dansplattorna som om dess ben spelade Track & Field till musik med galet högt tempo, och trots att det tidigare släppts fler delar i serien till PSOne i Europa hade jag ändå inte provat på spelen. Kanske kändes det lite löjligt att ”dansa” framför TV:n, och då man sett föräldrar motionera framför videor med Jane Fonda i täten kändes ekvationen TV och motion som något väldigt avskräckande. Men då jag under en längre tid varit väldigt intresserad av musikspel ville jag ändå ge spelet en chans, och tillsammans med en kompis smög vi generat in till en spelbutik och frågade efter Dancing Stage Megamix med tillhörande dansmatta. Något jag idag verkligen inte ångrar.

På den tiden var jag en överviktig pojke, men efter att ha köpt Dancing Stage och spelat det ett tag hade jag snart dansat bort några tiotals kilon. Men det var aldrig därför jag spelade, utan det var för att spelet var så extremt roligt. Någon månad efter att jag införskaffat spelet hörde jag snart talas om att Liseberg hade köpt in en ”dansmaskin”, och jag var genast tvungen att åka dit och prova att steppa runt på metallplattor istället för hala plastmattor som gled iväg och trampades sönder under de intensiva låtarna. Väl där träffade jag snart på ett helt gäng dansmattefrälsta göteborgare och det var början på en väldigt fin gemenskap. Vi delade tips med varandra på hur man skulle klara låtarna bättre, vi tävlade om vem som kunde komma överst på High Score-listorna, vi fick besök av spelare från andra delar av landet och det anordnades snart events och tävlingar i spelet vid landets alla maskiner, och i Norge hölls det till och med Europamästerskap som direktsändes över Internet. Vi fick även lärt oss att spelet kallades för Dance Dance Revolution (DDR ) utanför Europa och att de japanska och amerikanska utgåvorna av spelet var minst tusen gånger bättre än de europeiska.

Dessa tider var riktigt härliga, men med åren man dansade och kilona som försvann avtog snart mitt ständiga bussresande från Orust till Göteborg, och då Liseberg bara hade öppet på sommaren och runt jul var det svårt att hålla uppe intresset för jämnan. Visst tyckte nästan alla mina kompisar att spelen var jätteroliga, men man blev snart allt för lat för att plocka fram dansplattorna i metall (som man bytt ut sina plastmattor mot) varje kväll kompisarna kom hem, och det var även många andra spel och filmer man vill ta en titt på. Även många av ens dansspelskompisar i Göteborg slutade dyka upp och det släpptes knappt några nya dansspel värda att lägga märke till, så utan att man riktigt märkte det hade man snart slutat spela DDR helt.

Men så för någon vecka sedan tänkte jag att det kanske kunde vara kul att börja spela dansspelen igen, jag har ju trots allt aldrig haft ens i närheten av lika kul i spel som Wii Fit och EyeToy Kinetic som jag hade med Dance Dance Revolution. Vad passade då bättre att prova på än de DDR Universe-spel som släppts till Xbox 360 och samla achievements på samma gång som man steppade framför TV:n? I hopp om att jag skulle få lika kul med dessa spel som med PS2-spelen beställde jag snart spelen tillsammans med två nya mattor.

Men oj vad fel jag hade.

Utvecklarna av spelen, Konami, hade helt förstört spelen med riktigt dålig musik, opassande tempo och högst tveksamma spellägen. Sämst av alla var Quest mode, ett spelläge som skulle blanda dansandet med rollspelsinslag. Istället blev det ett segt evighetstrampande där man själv måste avbryta låten när man vunnit (detta förklaras ingenstans) för att inte spela oändligt många låtar i onödan, man kunde få utmaningar som att träffa ett antal pilar av en viss sort till låtar som inte ens innehöll den sortens pilar, och de tråkiga dansfinalerna kunde vara så svåra att klara av att man fick spela i en hel timma för att vinna en enda match – även om man träffade i stort sett varenda pil. Dancing Stage/Dance Dance Revolution Universe 1 och 2 är verkligen inget jag kan rekommendera till någon, är du intresserad av dansspel så importera istället en Playstation 2 från Japan tillsammans med DDR Extreme, eller prova på In the Groove.

En gång i tiden var det Konami som stod för utvecklingen av nästan alla bra musikspel, det var till exempel de som lade grunden för hela genren med spel som Beatmania, Guitar Freaks och Dance Dance Revolution. De har även gjort många mindre lyckade experiment med genren som trumspel och spel som kombinerade flera instrument (tänk Rock Band), men det var aldrig riktigt dåligt och det fanns inga bättre alternativ ute på marknaden då.

Men på senare tid har jag tappat all respekt för Konamis musikspeldivision, och DDR Universe är långt ifrån deras första snedsteg. Till att börja med har de alltid villat anpassa musikspelen till en västerländsk publik när de kommer hit, inget fel i det då J-pop inte går hem särskilt bra i Europa. Men att vi tydligen bara lyssnar på musik som Spice Girls, inte vill ha fler än trettio låtar per spel och inte kan röra fötterna en bråkdel så snabbt som japanerna är bara tråkiga fördomar som gjort de europeiska Dancing Stage-spelen oerhört mycket sämre än dess japanska motsvarigheter.

Att Harmonix sedan stal Guitar Freaks-konceptet rakt av, proppade spelet fullt med hela låtar som går hem i väst, med en oförlåtande svårighetsgrad och med en humor som hela tiden driver med rockfördomar gillade givetvis inte Konami. Inte helt oväntat ville de ha tillbaka tronen som musikspelsgudar och överträffa Guitar Hero och Rock Band, något de misslyckades brutalt med i Rock Rock Revolution, som innehöll dåliga budgetcovers på låtar vi redan hört i konkurrenternas spel, ett oerhört förvirrande trumset med för många träffytor för att kunna tilltala någon, och dåligt gameplay överlag.

Konami har snart lyckats förstöra varenda musikspelsserie de skapat, och med en katastrofalt dålig version av Pop ’n Music till Xbox Live Arcade för ett tag sedan är det i stort sett bara Beatmania som inte torterats och hånats av dess skapare. Men det lär väl inte dröja länge innan även det sker, inte minst med tanke på att en annan DJ-simulator kommer att släppas redan i år, DJ Hero.

Så jag ber er Konami, låt era klassiska musikspel få vila i frid, och plåga oss inte med ännu en värdelös version av något spel som konkurrenterna gör avsevärt mycket bättre!

Vad tycker för övrigt ni om musikspel? Har ni provat på DDR, och vad har ni för favoritspel i genren? Själv gillar jag Rock Band och DDR väldigt mycket, men jag har även ett gammalt favoritspel vid namn Gitaroo-Man, som inte ens kräver någon speciell musikkontroll. Spelet är ursprungligen till PS2 men finns även till PSP.