Vad skulle du göra om din lunch blev stulen? Köpa ny? Varför inte skicka ut dina tusen pingvinundersåtar på det livsfarliga uppdraget att fixa fram den ultimata efterrätten istället, och servera den tillsammans med det kanske bästa plattformspelet till PSP?

Som ni säkert redan vet är jag skadligt förtjust i prinnies. Ni vet de där pingvinerna från helvetet som exploderar vid minsta beröring, som medverkat som maskot i samtliga Disgaeaspel, men ändå aldrig fått tillräckligt med plats. Nu har de äntligen fått ett helt eget spel, och det är allt annat än du hade väntat dig.

Nippon Ichi Software har med Prinny – Can I Really be the Hero valt att gå raka motsatsen till turbaserade strategirollspel och bjuder istället på ett actionfyllt plattformsspel. Men vad gäller handling och humor är ingenting förändrat, och spelet lyckas bevara det bästa från bägge genrer och blanda ihop det till ett intressant och bra spel.

I spelet startar du med 1000 liv, ja du läste rätt, ettusen extraliv! Något som låter extremt överdrivet för ett spel som knappt innehåller tio banor, men kör du på rätt svårighetsgrad kommer du snart önska att det var tiotusen liv du fick starta med. Så svårt är spelet, men det blir ändå aldrig tråkigt. För även om spelet handlar om hysteriskt många fiender och oerhört svåra plattformshopp, oftast i kombination, så tröttnar man aldrig på att försöka igen. Detta beror dels på att det alltid ser väldigt humoristiskt ut när en av dina pingviner dör, men framförallt på ett välfungerande checkpointsystem.

För så fort man dör skickas man bara på någon hundradels sekund tillbaka till förra checkpointen, och kan försöka sig på det svåra momentet en gång till. De olika stationerna är aldrig så tätt placerade att spelet blir för lätt, men de är heller aldrig så långt ifrån varandra att någon sektion blir så svårt att man får lust att ge upp. Istället har de hela tiden perfekt avstånd, så att man fortsätter kämpa men ändå känner att man lyckats med något stort varje gång man når en ny checkpoint, något som känns lika belönande som när man låste upp sina första achievements när det systemet var nytt.

Spelet är oerhört charmigt på alla sätt, framför allt den mysiga karaktärsdesignen och den grymt roliga humorn får mig att smälta för spelet direkt. Det går sällan en hel bana utan att man skrattar upprepade gånger, och med ett karaktärsgalleri av bossar som sällan är normalt funtade i huvudet överträffar humorn i det här spelet till och med det första Disgaea. Det är nästan så charmigt att man ser kontrollmissen där man inte kan byta riktning på ens hopp i luften som en flört med Ghouls ’n Goblins snarare än ett irritationsmoment, även om man i slutändan hellre hade sett en tajtare kontroll i stil med Mariospelen och Mega Man.

Bossarna i spelet bjuder som sagt på många skratt, men även på mästerligt designade bossfighter av slaget vi sällan ser i nya spel. Det gäller hela tiden att lista ut bossarnas attackmönster och svagheter, lite som i Punch Out och gamla Capcomspel, och då deras livmätare fylls på till max igen om du skulle råka dö så är det alltid skicklighet som avgör om du besegrar dem och inte ren tur. De olika bossarna har varierande fighter, men de är hela tiden välgjorda och väldigt intensiva, så intensiva att en bekant frågade om det var Track & Field jag spelade när han såg mig hamra på attacknappen.

Som jag nämnde tidigare innehåller spelet inte särskilt många banor, och det är heller inte särskilt långt. Dock bjuder det på ett oerhört högt omspelningsvärde då man i äkta Mega Man-anda kan välja i vilken ordning man vill spela banorna, men med bonusen att både bandesignen och bossarna förändras helt beroende på vilken ordning man väljer banorna. Spelet hade förvisso varit värt att spela om ändå, men med den här bonusen kommer i alla fall jag spela om spelet ännu fler gånger.

Om du gillar plattformsspel, Disgaea eller bara är lite sadistisk är det här spelet ett måste för dig. Det räcker till och med att du äger en PSP som argument för att ta en extra titt på det här spelet, och jag tror inte att du kommer bli besviken.