Jag har redan pratat en del om Magna Carta 2 här på bloggen, och mina första intryck av spelet var riktigt positiva. Nu när jag har spelat klart spelet har tyvärr ganska många av intrycken ändrat sig och jag är inte lika imponerad längre. Det är fortfarande ett spel väl värt pengarna dock.

Handlingen i spelet har sina toppar och dalar, ena stunden är den riktigt intressant för att i nästa ögonblick bara tråka ut än. Kortfattat kan man säga att spelet handlar om ett krig mellan nord och syd där magi och syntetiskt framställda varelser spelar väldigt stor roll, och även en variant av växthuseffekten får vara med på ett hörn.

För att göra det hela lite mer japanskt (spelet är faktiskt från Korea) har man valt att använda sig av de största klichéerna i spelhistorian. Vad sägs till exempel om en huvudrollsinnehavare med minnesförlust, en prinsessa som är nyckeln till världens frälsning, eller långa dialoger på flera minuter när någon betydelsefull karaktär håller på att dö? Magna Carta 2 innehåller alla scener som du inte visste att du sett alldeles för många gånger. Handlingen kan dessutom bli lite väl förutsägbar ibland.

Spelets starkaste kort är istället striderna som är riktigt kul, och sticker ut från mängden då det verkligen känns som att man är i ett krig inte bara jagar monster i grottor hela tiden. Detta tror jag beror mycket på tempot och att man placerat många av bataljerna på leriga och skitna slagfält med kontrollpunkter man ska erövra. Och i samma stund som slagen börjar kännas lite för enformiga introduceras nya moment som färdighetsträd för karaktärernas kampstilar, vapenmodifieringar (tänk materiasystemet i Final Fantasy VII) och mer avancerade lagattacker. Tyvärr lider de sistnämnda av samma problem som Final Fantasy VIII introducerade med sina Guardian Forces, för varje gång du använder en kraftig specialattack måste du kolla igenom en lång filmsekvens som inte går att trycka förbi, vilket blir oerhört irriterande efter ett tag.

Att ta sig vidare i spelet är såpass enkelt att du aldrig behöver grinda för att klara nästa moment, väljer du dock att klara alla quests kommer du få göra det ändå eftersom nästan alla uppdrag går ut på att döda X antal fiender av typen Y för att hitta föremålet Z. Så var det inte i början av spelet, då man fick prova på många minispel (av varierande kvalité förvisso), men på andra skivan är så gott som alla minispel bortblåsta och spelet blir lite för enformigt och man tröttnar till och med på striderna om man inte väljer att enbart fokusera på att ta sig vidare i handlingen.

Men bortser man från de allt för enformiga sidouppdragen och dalarna i handlingen har spelet många kvalitéer. Bosstriderna är minst sagt spektakulära, miljöerna fantastiska och tempot som skiljer sig från turordningsbaserade rollspel ger Magna Carta 2 en helt egen spelstil. Spelet är dessutom otroligt lättillgängligt och alla delar av spelet är väldigt simpla men ändå kul. Softmax är helt klart något på spåren, och kan de bara slita sig loss från de japanska klichéerna tror i alla fall jag att Magna Carta 3 kommer klättra väldigt högt på betygskalan.

Spelet får tre av fem genmanipulerade får i betyg.