Ett av de hetaste diskussionsämnena den senaste månaden har utan tvekan varit Heavy Rain. Så fort spelet kommer på tal kan man vänta sig timmar av jämförelser och diskussioner om olika upplevelser med de fyra huvudpersonerna, och det har väl knappast undgått någon att det här är ett spel som alla måste prova.

Men för säkerhets skull vill jag ändå påminna er, så att ni inte glömmer bort det bland alla andra stortitlar som släpps på löpande band den här årstiden.

Nästan alla som hört talas om spelet har en förmåga att jämföra det rakt av med en film, vilket är synd. Spelet är förvisso grymt bra regisserat och har en riktigt spännande handling med övertygande skådespelare, ingredienser som vanligtvis bara hör hemma på vita duken. Men Heavy Rain bygger på ett grundsten som ingen film någonsin kommer kunna förmedla, nämligen interaktivitet. Spelet bör därför inte jämföras med filmmediet över huvud taget.

Till en början framstår Heavy Rain dock som oerhört linjärt, med snygga cinematiska sekvenser och vardagsdetaljer som annars bara syns till i just filmer. Men efter att ha spelat om spelet, eller sett någon annan göra det, förstår man snart att spelet bjuder på större bredd än vilket sandlådespel som helst, och ingen annan titel ställer dig inför svåra val med lika förödande konsekvenser som det här. Ett enda litet snedsteg kan exempelvis leda till att spelet får ett sorgligt slut, någon av huvudpersonerna dör eller på annat sätt låter mördaren komma undan.

Det är också det här som gör spelet så spännande. Aldrig tidigare har jag suttit så spänd när jag spelat spel, och kunskapen om att karaktären man kontrollerar när som helst kan dö och spelet fortsätter utan denne är bra mycket mer skrämmande än att en Game Over-skärm dyker upp och tvingar dig göra om samma moment tills du överlever.

Jag måste även påstå att handlingen bjuder på mer spänning än andra spel. Att din son har blivit kidnappad och dör inom loppet av några dygn om du inte hittar honom innan tiden runnit ut känns ju betydligt hemskare och verkligare än att ett gäng zombies invaderat en polisstation.

Även kotrollmekaniken i Heavy Rain är snudd på revolutionerande. Att du när som helst kan bli tvungen att använda rörelskänsligheten i kontrollen får dig att sitta ännu mer på helspänn, men framför allt bjuder den QTE-inspirerade kontrollmekaniken dig att interagera med föremål på ett sätt som känns helt naturligt. Att öppna en dörr genom att vrida på handkontrollen känns till exempel vettigare än att trycka på X för att utföra samma sak, men det håller sig ändå till en såpass simpel nivå att det aldrig blir för jobbigt att snurra på spakar och liknande för att utföra enkla interaktioner.

Däremot förflyttar sig karaktärerna oerhört segt och klumpigt, och kameravinklarna är oftast placerade riktigt klantigt. Även om de kanske bjuder på en mer filmisk känsla så förstörs den illusionen ganska snabbt när karaktären går in i rummets alla hörn för att leta reda på dörren ut.

Hur som helst så är Heavy Rain ett spel som du bara måste spela. Det kanske inte är perfekt, och även om jag personligen gillade handlingen så bjöd den på en del omotiverade inslag (gubbsjukevarning) och flera lösa trådar (tills du spelat om spelet). Grafiken och skådespelandet är inte heller felfritt, och bjuder tyvärr på en del dalar som bryter illusionen lite. Men det är likt förbannat en riktigt häftig upplevelse, och när du klarat spelet kommer du ha ett begär efter fler spännande historier att ta dig igenom med samma spelmekanik.

Heavy Rain är början på en ny genre och en berättarmekanik som Hollywoodproducenter kommer avundas när den finputsats och använts i några spel. Men det kommer ta tid, och tills dess är det här det bästa smakprovet du kan få på framtidens mångsidiga spelbibliotek.

Sa jag förresten att spelet får fem av fem origamispindlar i betyg?