Så här innan jul är det många som har stora förväntningar. Det kan gälla allt ifrån vad man förväntas få, hur familjen reagerar på presenterna du köpt till dem, hur trevligt alla kommer att ha det och hur skinkan kommer att smaka. Förväntningar är något vi har på i stort sett allt, vare sig det är jul eller ej, och spel är givetvis inget undantag.
Vilket är synd, i alla fall ibland. När spel utannonseras alldeles för tidigt hinner man nämligen bygga upp skyhöga förväntningar på dessa, och det kanske bara är någon promille av dessa spel som lyckas leva upp till vad man hade hoppats på. Jag kan ta ett högaktuellt exempel, Uncharted 2. Efter att ha blivit fullständigt överrumplad av ettan byggde jag upp ordentliga förväntningar inför del två, och det hjälpte ju knappast att all spelpress rosade spelet från dagen det utannonserades tills det släpptes i butik och man fick provat på det. Jag blev givetvis lite besviken. Spelet var fortfarande ruskigt bra, och överträffade del ett i serien på alla tänkbara sätt, men mina förväntningar var ändå ännu högre. Uncharted 2 skulle bara vara så bra att alla bekymmer försvann och det blev fred på jorden bara man spelade det!
Förväntningar kan även påverka hur man spelar spelen när de väl släppts. I förtittar och recensioner nämns oftast häftiga saker man kan göra i spelet, som man kanske aldrig skulle komma på tanken att göra annars. I vissa fall kan det handla om fräcka manövrar som faktiskt förgyller spelet, i andra fall kan det få än att spela på mycket tråkigare sätt än vad som var menat. Här är Scribblenauts ett bra exempel. Spelets syfte är att främja din fantasi, men i säkert hälften av alla uppdragen provade i alla fall jag bara på de föremål utvecklarna själva visat upp i trailers och det spelpressen skrivit om. Hade jag inte sett något om spelet tidigare hade jag säkert spelat spelet på ett helt annat sätt, som det var tänkt att spelas.
Det man läser om spel i media kan även påverka upplevelsen negativt på andra sätt. Är det någon speciell del av spelet en kritiker stör sig på kommer med största sannolikhet även du att irritera dig på denna detalj. Det kan röra sig om något så simpelt som en återkommande grafikbugg, någon miss i handlingen eller liknande. Det sorgliga är att om kritikern inte hade påpekat felet för dig är chansen stor att du aldrig hade lagt märke till den själv, och fått ett mycket bättre helhetsintryck av spelet.
I de fall spelen utannonserats tätt inpå releasen är det inte lika ofta man blir besviken, eftersom man inte hunnit bygga upp några förväntningar än. Man får istället chansen att bli positivt överraskad av hur bra spelen faktiskt är, trots att man inte hört talats om dem tidigare, och ett halvbra spel kan plötsligt uppfattas som riktigt bra. Det kanske är ett dåligt exempel, men jag hade inga som helst förväntningar på Batman: Arkham Asylum, licensspel av den här typen brukar ju inte vara så mycket att ögna åt. Men när jag väl provade spelet blev jag fullständigt chockad av hur bra det var, ett intryck som kanske inte hade varit lika starkt om man gått och byggt upp förväntningarna lika länge som man väntade på Zelda: Ocarina of Time när man var yngre.
Om vi går tillbaka till Uncharted 2 lite, så slutade jag spela det ganska tidigt efter att ha klarat av singelspelardelen. Men så i veckan plockade jag upp det igen, jag hade ju trots allt några trophies kvar att ta, några vänner att spela med och jag mindes det fortfarande som ett väldigt bra spel. Och det var först då som jag verkligen såg hur imponerande spelet var, och jag uppskattar det mycket mer nu än vad jag gjorde när det var nytt. Enda slutsatsen jag kan dra av det här är att mina förväntningar lagt sig vilket gör att jag kan se spelet för det det verkligen är.
Jag tror att förväntningar kan förstöra spelupplevelser totalt, och bra spel blir till dåliga spel om man sett fram emot dem för mycket. Samtidigt är risken stor att ingen kommer att köpa spelet på releasedagen om ingen pratat om det och ingen förväntar sig något av det. Det blir en riktigt svår balansgång helt enkelt. Själv har jag börjat undvika alla texter om spel jag ser fram emot mycket, och jag har till exempel inte läst en enda nyhet om Final Fantasy XIII under de senaste två åren, eftersom det är en serie som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag tror den här strategin kommer få mig att uppskatta spelet bättre när det släpps, och mina intryck kommer inte att speglas av vad alla andra tycker om spelet lika mycket.
Brukar ni undvika information om spelen ni ser fram emot mest för att undvika att påverkas för mycket av andras intryck? Och har ni någonsin blivit riktigt besvikna på ett spel som visat sig vara riktigt bra vid ett senare tillfälle då all hype lagt sig?
Jag kör samma sak med Final Fantasy XIII eftersom att jag blev så besviken på FF XII tackvare hypen. Ett annat spel som jag blev riktigt besviken på var Fable 2.
Ett spel som jag faktiskt tyckte var bättre andra gången jag spelade det var faktiskt Breath of Fire IV som mina polare hade hypat så hårt en gång i tiden att jag blev besviken på det första gången jag spelade det, men efter att jag lagt det på hyllan, klarat ett par andra spel och kom på att jag inte hade klarat det helt än så satte jag igång med det igen och det var så himmelskt mycket bättre.
Jag brukar skita i många av de nyheter som ploppar upp, läser nästan inga artiklar eller ser på några bilder/filmer annat än då jag anser mig ha tid och inte vet mycket om spelet, fast ibland tar nyfikenheten överhanden.
Super Mario Galaxy var ett spel jag inte brydde mig mer om än att jag bokade det, men då jag väl testade blev det en enormt trevlig överraskning.
Fable II verkar många blivit besvikna över, själv visste jag mycket väl att Molenoux (?) överdrev det hela och att det skulle bli likt det första. Som jag dessutom gillade. Därför blev det andra riktigt bra för mig. Trean förväntar jag mig heller inget revolutionerande från, trots hans snack om Natal.
Nu blir det bara massa positiva saker här, men kan tilläggas att recensenterna påverkar även åt andra hållet. Jag hade av någon anledning fått för mig att Panzer Dragoon Orta fick en 6:a av Gamereactor, spelade det därför själv och lekte överdrivet kritisk, vilket ledde till att jag sänkte spelet trots att det inte behövdes. Då jag klarade av det kändes det riktigt bra, och spelet förtjänade nog mer än 6 ändå, en 8:a faktiskt. Sedan såg jag att det nästan överallt fått en 9:a. Hoppsan. Det tog inte lång tid förrän jag spelade om det, först på en lägre svårighetsgrad, sedan på en högre, och för varje gång gillade jag det mer. Nu rankar jag det som ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Så påverkad var jag.
Skönt att höra att det inte bara är jag som lever ovetandes om hur FFXIII kommer att bli, funderar även på att göra samma sak med Arkham Asylum 2.
Själv blev jag inte speciellt besviken på Fable 2, snarare tvärt om. Hade precis som NuYu erfarenheter av Molyneux förmåga att överdriva saker, så jag hade väntat mig ett Fable 1 med några futtiga skilnader. Nu blev jag istället positivt överraskad av allt nytt och tycker det är riktigt bra.
Som sagt kan för låga förväntningar även det förstöra spelen, oftast genom små detaljer som man i förväg bestämt sig för att irriteras av, efter som någon annan sågade spelet på grund av det. Det du nämner med Panzer Dragoon Orta är säkert ett rätt vanligt fenomen, och låter man intrycken lägga sig och man provar spelen igen brukar man kunna få en mer rättvis bild av det hela.