Så nu känner jag mig lite deprimerad…

Jaja, får väl hoppad på DLC helt enkelt.

En av Europas absolut största och bästa spelsajter har nu tagit det stora steget hit till Sverige.

Igår förmiddag slog nämligen Eurogamer.se upp portarna, och då allt varit väldigt hysch-hysch fram tills dess var det ingen som i förväg visste vilka svenskar som låg bakom sajten, förutom redaktionen själva då förstås. Vi fick se en hel del spekulationer från bland annat Blog ‘em up och Spelfeber om detta, men ingen hade väl trott att det var folket bakom PS3bloggen som låg bakom den nya spelsajten.

Men Toby och gänget från Sveriges populäraste PlayStation-blogg var långt ifrån ensamma. Till sin hjälp hade de nämligen med sig bloggare och speltokar som Linus från Sugoi, Elin från Ariez, Mikael från Spelforum och Peter från Games & Godis.

Också Krille från, eh, Speltokig…

Just det, du läste rätt! Jag är med i redaktionen på Eurogamer.se och kommer lägga all min energi på att få alla att trivas där.

Vad händer nu med Speltokig då? Du kan vara lugn, jag har inga planer på att lägga ner den, och inlägg som inte passar så bra på EG.se kommer att dyka upp här istället. Dock, som ni kanske märkt under förberedelserna inför lanseringen, kommer den nya sajten ta upp väldigt mycket tid, framför allt nu i början, och frekvensen på nya inlägg här på bloggen kommer att minska ordentligt.

Å andra sidan kommer jag att skriva fler texter om spel än någonsin på EG.se, och det tillsammans med några av nätets absolut skickligaste spelskribenter. Så ta och pallra dig dit omedel bums! Passa även på att läsa Tobys välkomsttext till sajten så du får en större inblick i vad det hela handlar om.

Och just det, jag lovade ju att skriva om mina intryck av spel som Mass Effect 2. Så varför inte kolla in recensionen av det spelet, eller nygamla Pokémon? Jag vill även tipsa om Jimmys briljanta text om Nintendospelare och Elins reportage om Geekgirls Meetup.

Det har släppts många efterlängtade spel på sista tiden, och Final Fantasy XIII hann knappt dyka upp förrän God of War 3 slog sig in i butikshyllorna. Men är det verkligen så bra som man kan önska sig? Absolut inte.

Som riktigt fan av de två (tre) föregångarna gör det ont att berätta att God of War 3 är ett riktigt uselt spel. Förvisso är handlingen fortfarande engagerande, men redan i spelets inledning märks det tydligt att all charm Kratos en gång haft nu är som bortblåst, och han känns bara gammal och trött.

Att kontrollen dessutom är seg och klumpig gör ju knappast saken bättre, och när det kommer till vapenväxlande, magianvändning och plattformshoppande känns det lika naturligt att kontrollera Kratos som att cykla med inverterat styre och ögonbindel, med andra ord riktigt obehagligt och svårt. Det ända som egentligen fungerar kontrollmässigt är dubbelhoppandet och de intelligenta QTE-scenerna, som tyvärr dyker upp alldeles för sällan.

Fienderna i spelet känns även de riktigt opersonliga. De är oftast bara stora, extremt fula och många till antalet, vilket enbart leder till riktigt röriga strider. Om Kratos till slut lyckas ha ihjäl dem sker det på så tama sätt att det lika gärna kunnat passa in i ett avsnitt av Bumbibjörnarna, och den där hämndkänslan hela spelet bygger på vänds istället mot utvecklarna av spelet. Mellansekvenserna är även de riktigt barnvänliga och regin är totalt värdelös. Lite mer blod och ultravåld hade väl ändå inte varit för mycket begärt?

Jag kanske hade haft överseende med några av God of War 3:s problem om det bara varit lite snyggare, men i nuläget gör sig spelet bättre som stillbilder i ett tidningsuppslag än som spel, då God of War 3 har sämre framerate än PS3-versionen av Bayonetta. Det enda som räddar denna värdelösa storproduktion från att få en nolla i betyg är den riktigt smakliga sexscenen en bit in i spelet. Den bjuder på en djup och rörande känsla som får spel som Heavy Rain att blekna i jämförelse.

God of War 3 får 1 av 5 grekiska sallader i betyg.

Men för säkerhets skull vill jag ändå påminna er, så att ni inte glömmer bort det bland alla andra stortitlar som släpps på löpande band den här årstiden.

Nästan alla som hört talas om spelet har en förmåga att jämföra det rakt av med en film, vilket är synd. Spelet är förvisso grymt bra regisserat och har en riktigt spännande handling med övertygande skådespelare, ingredienser som vanligtvis bara hör hemma på vita duken. Men Heavy Rain bygger på ett grundsten som ingen film någonsin kommer kunna förmedla, nämligen interaktivitet. Spelet bör därför inte jämföras med filmmediet över huvud taget.

Till en början framstår Heavy Rain dock som oerhört linjärt, med snygga cinematiska sekvenser och vardagsdetaljer som annars bara syns till i just filmer. Men efter att ha spelat om spelet, eller sett någon annan göra det, förstår man snart att spelet bjuder på större bredd än vilket sandlådespel som helst, och ingen annan titel ställer dig inför svåra val med lika förödande konsekvenser som det här. Ett enda litet snedsteg kan exempelvis leda till att spelet får ett sorgligt slut, någon av huvudpersonerna dör eller på annat sätt låter mördaren komma undan.

Det är också det här som gör spelet så spännande. Aldrig tidigare har jag suttit så spänd när jag spelat spel, och kunskapen om att karaktären man kontrollerar när som helst kan dö och spelet fortsätter utan denne är bra mycket mer skrämmande än att en Game Over-skärm dyker upp och tvingar dig göra om samma moment tills du överlever.

Jag måste även påstå att handlingen bjuder på mer spänning än andra spel. Att din son har blivit kidnappad och dör inom loppet av några dygn om du inte hittar honom innan tiden runnit ut känns ju betydligt hemskare och verkligare än att ett gäng zombies invaderat en polisstation.

Även kotrollmekaniken i Heavy Rain är snudd på revolutionerande. Att du när som helst kan bli tvungen att använda rörelskänsligheten i kontrollen får dig att sitta ännu mer på helspänn, men framför allt bjuder den QTE-inspirerade kontrollmekaniken dig att interagera med föremål på ett sätt som känns helt naturligt. Att öppna en dörr genom att vrida på handkontrollen känns till exempel vettigare än att trycka på X för att utföra samma sak, men det håller sig ändå till en såpass simpel nivå att det aldrig blir för jobbigt att snurra på spakar och liknande för att utföra enkla interaktioner.

Däremot förflyttar sig karaktärerna oerhört segt och klumpigt, och kameravinklarna är oftast placerade riktigt klantigt. Även om de kanske bjuder på en mer filmisk känsla så förstörs den illusionen ganska snabbt när karaktären går in i rummets alla hörn för att leta reda på dörren ut.

Hur som helst så är Heavy Rain ett spel som du bara måste spela. Det kanske inte är perfekt, och även om jag personligen gillade handlingen så bjöd den på en del omotiverade inslag (gubbsjukevarning) och flera lösa trådar (tills du spelat om spelet). Grafiken och skådespelandet är inte heller felfritt, och bjuder tyvärr på en del dalar som bryter illusionen lite. Men det är likt förbannat en riktigt häftig upplevelse, och när du klarat spelet kommer du ha ett begär efter fler spännande historier att ta dig igenom med samma spelmekanik.

Heavy Rain är början på en ny genre och en berättarmekanik som Hollywoodproducenter kommer avundas när den finputsats och använts i några spel. Men det kommer ta tid, och tills dess är det här det bästa smakprovet du kan få på framtidens mångsidiga spelbibliotek.

Sa jag förresten att spelet får fem av fem origamispindlar i betyg?

Nu är vapen- och ljudeffekterna i och för sig ok, om än inte över medel. Det som irriterar mig mest är istället rösterna. Om detta var ett japanskt rollspel hade jag med största sannolikhet skrivit flera rader om hur dåligt röstskådespelet var här. Nu kan jag tyvärr inte göra det, eftersom jag knappt lyckas höra vad spelets röstskådespelare säger. Alla i spelet pratar nämligen extremt tyst, och höjer man volymen möts man i nästa sekund av extremt högljudda explosioner som både skadar dina öron och får porslinet att hoppa ur finskåpet. Att spelet inte ens har stöd för undertexter gör det ju inte direkt lättare att hänga med i handlingen så länge man inte vill vräka på med en extremt hög ljudnivå, och jag känner att jag inte kan njuta av spelet fullt ut utan att störa grannarna.

Till spelets försvar är det här dock långt ifrån den enda titel jag upplevt låga volymer på talet i förhållande till resten av ljudet. Allt för många gånger har jag fått gå in till options-menyn i nya spel, dragit ner inställningarna för ljudeffektsvolymer och höjt upp dialogvolymen till max. Någon sådan funktion har inte nya Army of Two, och jag får därför ändra inställningar på min förstärkare så att centerhögtalaren låter mer än resten av högtalarna i rummet, och i värsta fall även sätta på stereons nattläge.

Känner ni igen problemet? Jag tycker spelutvecklarna har bättrat sig på senare tid, men då och då slinker spel ut som detta, och man får in och ändra bland inställningarna om man vill kunna höra något. Man kan lätt tro att jag har fel inställningar på stereon, men då jag använder exakt samma inställningar och maskiner till att kolla på film borde jag uppleva samma problem där, vilket jag inte gör.

De hade uppenbarligen inte kört igenom spelet med delad skärm.

För när vi drog igång kampanjen var det första som slog oss att utvecklarna valt att dela av skärmen vertikalt, istället för horisontellt som vi vant oss vid genom andra titlar i genren. Det kanske inte låter så farligt, men då man inte valt att kompensera den förlorade skärmhalvan genom att exempelvis placera kameran lite längre bak än vanligt, utan bara kapat av synfältet på mitten så gör denna lilla detalj The 40th Day helt ospelbart.

Varför man har valt att dela skärmen på det här sättet är för mig helt obegripligt. Tekniska begränsningar hade kunnat vara en anledning, men när vi provade på onlinedelen av spelet upptäckte vi att så inte var fallet, då skärmen faktiskt var uppdelad horisontellt i det spelläget. Man har alltså lagt in ett fullt fungerande splitscreenläge i spelet men gjort det otillgängligt för dem som bara vill spela kampanjen.

I hopp om att en patch som rättade till problemet kunde vara på väg letade jag runt lite i EA:s forum, men så var inte fallet då utvecklarna inte såg ett ospelbart flerspelarläge som något problem, och att vi helt enkelt får leva med det. I värsta fall kunde vi välja att ändra upplösning på spelet till 480p och bildformatet till 4:3 (ej widescreen), och på så sätt få horisontell delning av skärmen. Nackdelen med detta är att bildkvalitén blir lika kass som i ett Wii-spel, samt att alla karaktärer i spelet blir bredare än vanligt, om man nu inte vill ha svarta kanter på sidorna av skärmen som tar upp nästan halva bildytan.

När jag ändå pratar om splitscreen så vill jag passa på att ge några andra speltillverkare en känga också, inte minst Capcom och Bungie. Bägge har fungerande spellägen för lokal co-op i Resident Evil 5 och Halo-serien, men de har valt att behålla bildproportionerna vilket innebär att halva bildytan enbart består av svarta fält. Det är fortfarande en bättre lösning än i 40th Day, men hade det inte varit roligare om man fick användning för hela TV-skärmen?

För övrigt känns det mer och mer som att splitscreen är på väg att försvinna från moderna spel, och antalet titlar som enbart stöder flerspelarspel online ökar för varje dag. När ska speltillverkarna förstå att det inte bara är Wii-ägare som har vänner i “verkliga livet” som vill träffas och spela spel i ett och samma vardagsrum?

Nu finns ju förståss Rock Band, FIFA, Buzz och andra spel för flera spelare till andra konsoler än Wii, men jag tror ni förstår min poäng. Hur gör ni, spelar ni actionspel som Halo och Gears of War tillsammans med kompisar genom delad skärm, eller håller ni er till onlinespelande i titlar av det här slaget?

Det mesta är väl egentligen sig likt – Mega Man är blå, han skjuter hoppar och dör oändligt många gånger, och grafiken är gjord i äkta 8-bitsanda. Men det finns en sak jag reagerar på, och det är inte funktionen att kunna spela som den blå bombarens äldre bror Proto Man, utan musiken.

Musiken har alltid varit en av de starkaste delarna i Mega Man-serien, och jag vet inte något annat spel som fått så många remixer av låtarna som spelas i bakgrunden. Det är inte av en slump som Mega Man kallas för Rockman i hemlandet Japan.

Mega Man 9 tog vara på musikarvet väl. Låtarna var lika rockiga och glada som alltid, några överträffade till och föregångarnas legendariska riff, samtidigt som de bibehållit den lite sorgliga undertonen som hängt med Mega Man sedan starten. I Mega Man 10 däremot är låtarna inget annat än just sorgliga, och de känns inte alls som att de skulle höra hemma i serien.

Nu har jag förvisso inte kommit särskilt långt in i spelet än, men hittills känns låtarna bara grå och tråkiga. Kanske är det just därför som jag inte njuter lika mycket av resten av spelet, och den där bara en gång till-känslan som präglade hela nian lyser med sin frånvaro. För även om bandesignen känns lite obalanserad så är den helt briljant på vissa ställen, och många av de nya fienderna får mig att skratta, på ett bra sätt.

Vi får väl se om jag ändrar uppfattning efter att ha spelat några timmar, men än så läge känner jag mig mest besviken. Även om det här inte ens är i närheten av det förnedrande fall som Sonic fick slå i backen efter när Mega Drive-eran var avklarad, så känns det ändå som en signal att man kanske ska lämna de där fina minnena av Mega Man som just minnen, och inte i form av nya nyretrospel. För fortsätter Capcom pumpa ut spel av det här slaget blir det snart bara tröttsamt, och vår hjälte riskerar att förknippas med det där dåliga Mega Man 18 istället för klassiker som del två och tre. Kanske hade det känts bättre om man valt att utveckla spelet med SNES-grafik istället, eller högupplöst men med samma spelmekanik?

Nu låter jag kanske orättvist hård mot spelet, och det kanske jag är också. Men jag kan redan nu säga att det här spelet inte alls är i klass med Mega Man 9, men det betyder snarare att spelet inte är genialiskt än påstå att det skulle vara dåligt.

Som vanligt återkommer jag med fler åsikter när jag spelat klart spelet, och jag vill även veta vad ni tycker om spelet och dess musik!

Spelet är något jag väntat på oerhört länge, man skulle kunna säga att jag haft ett begär efter detta ända sedan del tio i serien då jag tycker att Final Fantasy XI och XII borde varit sidospår i serien och inte beprydda med romerska siffror. Jag säger inte att de var dåliga spel, men jag har svårt att acceptera dem som uppföljare på spel som Final Fantasy VI, VII och IX.

Så vad tror ni? Att jag är extremt besviken och insett att min favoritspelserie är död för gott? Att serien gått och blivit något opersonligt actionwannabe? Att avsaknaden på Hironobu Sakaguchi och Nobuo Uematsu borde gett spelet ett annat namn än Final Fantasy? I så fall har ni fel, för jag är faktiskt riktigt nöjd, än så länge i alla fall.

Allting börjar med en smäll, och högsta växeln är i från första början. Vi blir bortskämda med oerhört snygga actionsekvenser med karaktärer och miljöer som är sådär härligt fantasifulla och iögonfallande som bara vår japanska drömfabrik verkar kunna få till. Det känns nästan magiskt, som när man spelade Final Fantasy VII för första gången.

Men så dyker ett orosmoment upp – striderna. Vad som verkar helt klart till en början är att man valt att fokusera på action snarare än strategi, och att man får betyg efter varje strid som enbart baseras på hur snabbt man röjt upp bland fienderna kändes inte direkt lovande. Jag blir riktigt rädd efter att ha spelat i någon timme och alla strider enbart verkar gå ut på att trycka på funktionen autobattle några gånger tills alla fiender är döda, och jag frågar mig gång på gång varför allt måste vara så stressigt. Man kan förvisso knappa in kommandon manuellt som förr i tiden, men då den nya funktionen automatiskt använder de bästa attackerna för situationen blir det bara långsamt och meningslöst.

Men så händer något, och utan att jag riktigt märkt när det skedde så har striderna plötsligt fått ett riktigt djup. En bit in i spelet lär sig karaktärerna att byta mellan olika jobbklasser, ungefär som i Final Fantasy V. Skillnaden är dock att här sker det i ett mycket högre tempo, och mitt i striderna. Ibland kan det vara direkt avgörande för en strid om man hinner byta till mer kraftinriktade commando i samma ögonblick som fienden börjar vackla, och att bara hålla sig till en klass i hela striden leder bara till en säker död – din egen. Det tar ett tag att lära sig när och vilken klass man bör byta till, men efter lite övning förstår man snart att med rätt strategi kan man få en fiende som tog en halvtimma att besegra första gången lätt går att ta kol på inom loppet av några få minuter. Striderna får alltså snart ett väldigt djup, och många matcher blir riktigt intensiva och roliga då både timing och taktik har en så avgörande roll i om du vinner eller ej.

Striderna är alltså över förväntan, men hur är då handingen? Jag vill inte gå in i detalj på den idag, men jag kan säga att jag gillar den skarpt. Att våra hjältar dessutom delar upp sig och går åt olika håll tidigt i spelet bjuder dessutom på en trevligare och mer varierad berättarteknik, och man kommer mycket närmare inpå varje karaktär och märker tydligare hur de utvecklas med spelets gång. Och jag måste säga att jag trodde att jag skulle irritera mig på åtminstone någon av karaktärerna, men än så länge gillar jag dem allihop. Till och med lipsillen Hope har egenskaper som får mig att tycka om honom, trots att liknande karaktärer i andra spel är något av det mest irriterande jag vet.

Så långt allt väl alltså, och Final Fantasy XIII har levt upp till alla mina förväntningar. Det känns som att det här är en värdig uppföljare till del tio i serien, och är resten lika bra som det jag har spelat hittills kommer jag att vara mer än nöjd. Räkna med att höra fler av mina åsikter om spelet snart här på bloggen.

Vad tycker ni andra som har provat spelet om det hittills?

Andra läsvärda intryck och åsikter om spelet:
Ariez
EmmyZ
Kung TV-spel
Onlajn Magasinet
PS3bloggen

Spelet är till Nintendo DS, men tro inte att spelet har en lättviktig handling bara för det. Tvärt om, det är väldigt sällan jag rycks med i handlingen i spel på samma sätt som i Devil Survivor. I spelet har i alla fall du och dina två kompisar fått tag i COMPs, bärbara datorer som utseendemässigt påminner mer än lovligt om konsolen spelet är till. Efter ett tag upptäcker ni att de har förmågan att räkna ut vad som kommer att hända i framtiden, men bara ett dygn åt gången. Varje morgon får du därmed ett mail som berättar om vad som kommer att inträffa i de olika delarna av Tokyo under dagen, och inte helt oväntat omfattar det väldigt ofta katastrofer och dödsfall, och det är upp till dig att förhindra dessa från att ske.

Antingen det eller göra allt för att fly staden och rädda ditt eget liv. COMP:en är nämligen utrustad med en klocka som gör att du kan se hur lång tid människor runt omkring dig har kvar att leva, och föga förvånande verkar alla i staden ha gemensamt att de kommer att dö inom loppet av en vecka, och själv har du ännu kortare tid kvar att leva.

Det är handlingen i stora drag, men som vanligt i Megaten-serien bjuds du på betydligt djupare utveckling av berättelsen i kombination med ett fantastiskt manus. Jag sitter som klistrad, och vill aldrig mer lägga ifrån mig min DS.

Inget spel i serien är självklart komplett utan demoner, och som titeln antyder är det här inget undantag. Den här gången får man använda dem som kompanjoner i ett stridsystem som blandar det bästa från traditionella JRPG:n med det taktiska djupet från rutnätsbaserade strategispel. Systemet är lika briljant som oförlåtande och bjuder på riktigt spännande bataljer, vilket i kombination med handlingen blir spelets stora behållning.

Shin Megami Tensei: Devil Survivor tillför mycket nytt till genren och bjuder på många unika och genialiska inslag så väl spelmekaniskt som handlingsmässigt. Hade spelet släppts i Sverige förra året hade jag utan tvekan haft med det på listan över 2009 års bästa spel. Det här är med andra ord ett spel som alla borde spela.

Spelet får självklart fem av fem Jack Frost i betyg!

Men nu ska det bli ändring på det. Jag kommer i och för sig inte att vara lika aktiv som många andra bloggare som publicerar flera inlägg om dagen, men räkna med ett par inlägg i veckan åtminstone.

Så är ni intresserad av mina intryck av Mass Effect 2, Heavy Rain, Assassin’s Creed 2, Dragon Age: Origins, Bayonetta, Final Fantasy XIII med fler så är det bara att hålla koll på bloggen under de kommande veckorna, för jag behöver skriva av mig lite om dessa titlar.

Och tack till alla som orkar stå ut med min hyfsat oregelbundna uppdateringsfrekvens här på bloggen!