Spelet är något jag väntat på oerhört länge, man skulle kunna säga att jag haft ett begär efter detta ända sedan del tio i serien då jag tycker att Final Fantasy XI och XII borde varit sidospår i serien och inte beprydda med romerska siffror. Jag säger inte att de var dåliga spel, men jag har svårt att acceptera dem som uppföljare på spel som Final Fantasy VI, VII och IX.

Så vad tror ni? Att jag är extremt besviken och insett att min favoritspelserie är död för gott? Att serien gått och blivit något opersonligt actionwannabe? Att avsaknaden på Hironobu Sakaguchi och Nobuo Uematsu borde gett spelet ett annat namn än Final Fantasy? I så fall har ni fel, för jag är faktiskt riktigt nöjd, än så länge i alla fall.

Allting börjar med en smäll, och högsta växeln är i från första början. Vi blir bortskämda med oerhört snygga actionsekvenser med karaktärer och miljöer som är sådär härligt fantasifulla och iögonfallande som bara vår japanska drömfabrik verkar kunna få till. Det känns nästan magiskt, som när man spelade Final Fantasy VII för första gången.

Men så dyker ett orosmoment upp – striderna. Vad som verkar helt klart till en början är att man valt att fokusera på action snarare än strategi, och att man får betyg efter varje strid som enbart baseras på hur snabbt man röjt upp bland fienderna kändes inte direkt lovande. Jag blir riktigt rädd efter att ha spelat i någon timme och alla strider enbart verkar gå ut på att trycka på funktionen autobattle några gånger tills alla fiender är döda, och jag frågar mig gång på gång varför allt måste vara så stressigt. Man kan förvisso knappa in kommandon manuellt som förr i tiden, men då den nya funktionen automatiskt använder de bästa attackerna för situationen blir det bara långsamt och meningslöst.

Men så händer något, och utan att jag riktigt märkt när det skedde så har striderna plötsligt fått ett riktigt djup. En bit in i spelet lär sig karaktärerna att byta mellan olika jobbklasser, ungefär som i Final Fantasy V. Skillnaden är dock att här sker det i ett mycket högre tempo, och mitt i striderna. Ibland kan det vara direkt avgörande för en strid om man hinner byta till mer kraftinriktade commando i samma ögonblick som fienden börjar vackla, och att bara hålla sig till en klass i hela striden leder bara till en säker död – din egen. Det tar ett tag att lära sig när och vilken klass man bör byta till, men efter lite övning förstår man snart att med rätt strategi kan man få en fiende som tog en halvtimma att besegra första gången lätt går att ta kol på inom loppet av några få minuter. Striderna får alltså snart ett väldigt djup, och många matcher blir riktigt intensiva och roliga då både timing och taktik har en så avgörande roll i om du vinner eller ej.

Striderna är alltså över förväntan, men hur är då handingen? Jag vill inte gå in i detalj på den idag, men jag kan säga att jag gillar den skarpt. Att våra hjältar dessutom delar upp sig och går åt olika håll tidigt i spelet bjuder dessutom på en trevligare och mer varierad berättarteknik, och man kommer mycket närmare inpå varje karaktär och märker tydligare hur de utvecklas med spelets gång. Och jag måste säga att jag trodde att jag skulle irritera mig på åtminstone någon av karaktärerna, men än så länge gillar jag dem allihop. Till och med lipsillen Hope har egenskaper som får mig att tycka om honom, trots att liknande karaktärer i andra spel är något av det mest irriterande jag vet.

Så långt allt väl alltså, och Final Fantasy XIII har levt upp till alla mina förväntningar. Det känns som att det här är en värdig uppföljare till del tio i serien, och är resten lika bra som det jag har spelat hittills kommer jag att vara mer än nöjd. Räkna med att höra fler av mina åsikter om spelet snart här på bloggen.

Vad tycker ni andra som har provat spelet om det hittills?

Spelet är till Nintendo DS, men tro inte att spelet har en lättviktig handling bara för det. Tvärt om, det är väldigt sällan jag rycks med i handlingen i spel på samma sätt som i Devil Survivor. I spelet har i alla fall du och dina två kompisar fått tag i COMPs, bärbara datorer som utseendemässigt påminner mer än lovligt om konsolen spelet är till. Efter ett tag upptäcker ni att de har förmågan att räkna ut vad som kommer att hända i framtiden, men bara ett dygn åt gången. Varje morgon får du därmed ett mail som berättar om vad som kommer att inträffa i de olika delarna av Tokyo under dagen, och inte helt oväntat omfattar det väldigt ofta katastrofer och dödsfall, och det är upp till dig att förhindra dessa från att ske.

Antingen det eller göra allt för att fly staden och rädda ditt eget liv. COMP:en är nämligen utrustad med en klocka som gör att du kan se hur lång tid människor runt omkring dig har kvar att leva, och föga förvånande verkar alla i staden ha gemensamt att de kommer att dö inom loppet av en vecka, och själv har du ännu kortare tid kvar att leva.

Det är handlingen i stora drag, men som vanligt i Megaten-serien bjuds du på betydligt djupare utveckling av berättelsen i kombination med ett fantastiskt manus. Jag sitter som klistrad, och vill aldrig mer lägga ifrån mig min DS.

Inget spel i serien är självklart komplett utan demoner, och som titeln antyder är det här inget undantag. Den här gången får man använda dem som kompanjoner i ett stridsystem som blandar det bästa från traditionella JRPG:n med det taktiska djupet från rutnätsbaserade strategispel. Systemet är lika briljant som oförlåtande och bjuder på riktigt spännande bataljer, vilket i kombination med handlingen blir spelets stora behållning.

Shin Megami Tensei: Devil Survivor tillför mycket nytt till genren och bjuder på många unika och genialiska inslag så väl spelmekaniskt som handlingsmässigt. Hade spelet släppts i Sverige förra året hade jag utan tvekan haft med det på listan över 2009 års bästa spel. Det här är med andra ord ett spel som alla borde spela.

Spelet får självklart fem av fem Jack Frost i betyg!

Men nu ska det bli ändring på det. Jag kommer i och för sig inte att vara lika aktiv som många andra bloggare som publicerar flera inlägg om dagen, men räkna med ett par inlägg i veckan åtminstone.

Så är ni intresserad av mina intryck av Mass Effect 2, Heavy Rain, Assassin’s Creed 2, Dragon Age: Origins, Bayonetta, Final Fantasy XIII med fler så är det bara att hålla koll på bloggen under de kommande veckorna, för jag behöver skriva av mig lite om dessa titlar.

Och tack till alla som orkar stå ut med min hyfsat oregelbundna uppdateringsfrekvens här på bloggen!

Nu fungerar förvisso konsolerna fortfarande bra till att surfa på Internet och se på film med, men att spela spel verkar för tillfället omöjligt. Dessutom har en del rapporterat att deras sparfiler, trophies och teman försvunnit, de två förstnämnda verkar vara i ordning för mig men mitt Heavy Rain-tema verkar ha kastat in handuken.

Sony har twittrat om att de arbetar med en lösning till problemet, men vad felet beror på är än så länge inte säkert, men det verkar röra sig om ett hårdvarufel på konsolens interna klocka. Kanske är det en något försenad milleniumbugg, eller så tror kanske konsolen att det skulle vara skottår i år. Hur som helst så verkar problemet även ha inträffat på maskiner som inte är uppkopplade mot nätet.

Vad är lösningen på problemet då? Ingen vet än så länge, men många spekulerar om att det kanske räcker att vänta ett dygn så löser problemet sig automatiskt, om inte så får Sony fixa en patch. En del tror till och med att problemet inte går att fixa och att alla gamla PS3:or slutat fungera för gott, om så är fallet skulle till och med Microsofts Red Ring of Death se ganska lyckad ut i jämförelse. Men jag har svårt att tro att problemet skulle vara så allvarligt…

Hur som helst är det riktigt irriterande att det inte går att spela spel på sin PS3, särskilt eftersom jag tänkte prova på ett nytt spel under dagen, något jag kan glömma som det ser ut nu. Någon form av kompensation från Sonys sida hade inte suttit fel när de klantar till det så här, men vi får väl se vad som händer.

Hur som helst så hoppas jag verkligen att maskinen börjar fungera igen innan den 9:e mars. Ni vet varför!

Mässan kommer att gå av stapeln den 24:e april med inriktning på retrospel, med en inträdesavgift på 40 kr. Det kanske inte kommer bli lika episkt som en Play-koncert (bortsett från 2009 års upplaga), men det låter fortfarande som en kul grej, och har man missat någon konsolgeneration eller några spelklassiker är det här ett utmärkt tillfälle att kolla in dessa.

På mässan kommer det även anordnas olika speltävlingar och liknande, ett utmärkt tillfälle att stifta nya bekantskaper med andra gamers. Så se till att släpa dig dit när det bär av, mer information om mässan finns på retrospelsmässans hemsida.

Kolla in hennes lista för tips på måltider att lägga ner lite extra tid på inför helgen, här nedan har du ett litet smakprov på vad du har att vänta dig!

Jag inser att det i första hand är ett trick för att få upp spelens placeringar på topplistorna, men då det gynnar oss konsumenter gillar jag ändå sättet att ge spelen mer uppmärksamhet. För om det är ett dåligt spel kommer det ändå att trilla ner direkt från toppen av listorna efter att kampanjen är över, är spelet däremot bra kommer alla som köpte det under kampanjen att tipsa sina kompisar om hur bra det är och spelet kommer sälja bättre än tidigare. Det är en modell som alla tjänar på, och man kan bara hoppas på att vi kommer få se liknande kampanjer även till Steam, Xbox Live och PSN i framtiden, även om det idag känns väldigt avlägset att se Live Arcade-spel bli gratis om än bara för en dag.

Hur tror ni framtiden kommer att se ut på den här fronten? Kommer fler ta an Appstores modell med hysteriska prissänkningar? Eller fungerar inte det i längden då ingen vågar köpa en produkt förrän priset har droppats? Kanske är det istället freemiummodellen som gäller, ni vet den där spelet är gratis men man måste betala för extramaterial som gör spelet roligare?

Själv brukar jag inte köpa begagnade spel, jag tycker att det pris man får för spel i inbyte är skrattretande lågt, och att köpa begagnat skiljer oftast inte allt för mycket i pris mot ett helt nytt exemplar. Ändå gillar jag att alternativet finns, och jag vet många som byter spel med varandra via internetforum och liknande utan att behöva lägga ut massa pengar emellan. Säkerheten att kunna sälja tillbaka sitt spel till affären om man blir extremt besviken på ett spel är även det något att värdera.

Men köper du spelen via tjänster som Xbox Live och Steam kan du glömma att byta, sälja eller ångra ditt köp, dessutom försvinner möjligheten att låna ut spelen till kompisar. Nu tror jag förvisso aldrig att denna distributionsform kommer ersätta vanliga butiker helt, men det påverkar fortfarande begagnatmarknaden stort.

Dock tycker jag fördelarna med denna distributionsform är fler än nackdelarna, och även om det eliminerar andrahandsvärdet på spel helt så känns det ändå som en naturlig väg att gå. Det jag istället oroar mig för är de nya knepen spelutgivarna använder sig av för att förhindra vidareförsäljning av deras produkter. Jag pratar givetvis om kopieringsskydd och exklusiv DLC som motsvarar halva spelet.

Jag inser givetvis att detta i första hand är gjort för att förhindra piratkopiering, men varför ska vi ärliga konsumenter förlora på upplägget i slutändan när piraterna ändå alltid lyckas kringgå alla skydd och piratkopierar även det nedladdningsbara materialet?

På PC-marknaden har tveksamma lösningar mot både pirater och begagnatmarknaden pågått länge. Värst var det när Spore släpptes, och man bara kunde installera spelet på högst tre datorer. Att låna ut spelet var meningslöst, att sälja det lika så, och brukade man formatera hårddiskarna ofta, bytte dator eller installerade spelet även på sin bärbara dator kanske spelet inte ens fungerade efter ett tag. Nu släppte EA tack och lov på den här spärren efter ett tag, men begränsningar av det här slaget blir fortfarande allt vanligare.

Det är även vanligt att man måste aktivera sina spel via Internet för att kunna spela, något som det brukar bli ramaskri över när förbokningar skickas ut för tidigt, eller ännu värre när aktiveringskoden på spelfodralet är förtryckt. Men även om allt skulle fungera som det är tänkt så tycker jag ändå inte att man ska behöva vara uppkopplad mot internet för att kunna spela ett spel man köpt. I delar av landet är driftstörningar på bredbandet en vanlig företeelse, och många barn har speldatorer utan internetuppkoppling.

Hur som helst är anledningen till att jag skriver det här att även konsolmarknaden börjar gå i samma riktning, med tveksamma lösningar som aldrig gynnar oss konsumenter i slutändan. Jag syftar framför allt på de koder med nedladdningsbart material som så gott som alla speltillverkare skickar med sina spel nu för tiden. Förut brukade man bara få koder av det här slaget när man köpte de limiterade utgåvorna av spel, och de bestod oftast av något guldpläterat vapen och på sin höjd en extra multiplayerbana. Men på senare tid följer de även med de vanliga utgåvorna av spel och har kommit att bli avgörande delar för den totala spelupplevelsen, och oftast är det material som redan ligger på skivan men som måste aktiveras över internet för att bli tillgängligt. Material som blir helt otillgängligt för dem som köper spelet begagnat, eller i vissa fall går att ladda ner mot betalning, och plötsligt blev det dyrare att köpa spelet begagnat än nytt.

Ett riktigt fult knep av det här slaget råkade jag ut för efter att ha införskaffat Dragon Age: Origins. I fodralet ligger en klart synlig kod med en specialrustning man kan ladda ner, inget fel i det, smågrejer av det är slaget är ingenting som påverkar spelupplevelsen nämnvärt och de som köper spelet begagnat bryr sig nog inte så mycket om de missar en sådan detalj. När jag sedan drar igång spelet kommer det upp förslag på nedladdningsbart material med stora quests som låter riktigt intressanta, något jag tänkte ladda ner efter att ha provat spelet lite. Som tur var tog jag mig en extra titt i fodralet innan jag skulle köpa materialet, och upptäckte då att man längst in i fodralet, under instruktionsboken och med baksidan uppåt, hade lagt in en kod för just det materialet. Hade jag, som så många andra säkert redan har gjort, missat denna lapp skulle jag antingen betala två gånger för något som redan ingick i spelet, eller gå miste om en stor del av spelet som påverkar den totala upplevelsen ordentligt.

Lösningar av det här slaget är det värsta jag vet, men det är ju tyvärr lönsamt för spelutgivarna då de både får folk att registrera sig på deras hemsida och betala en extra gång för material som borde ha ingått i spelet från första början, även för dem som inte orkar koppla upp sig på nätet och skriva in en löjlig kod. Och att det skulle motverka piratkopiering har jag väldigt svårt att tro, för stjäl man själva spelet betalar man väl knappast för extramaterialet, vad jag förstår borde väl det vara lika enkelt att kopiera som själva spelet i sig?

Vad tycker ni om redeemcodes och kopieringsskydd?

Spelet i sig heter World of Tunes och är ett Ouendan (Elite Beat Agents)-inspirerat spel rent speltekniskt, om än inte lika charmigt och med värre musik enligt mig. Men det är fortfarande hysteriskt roligt, och har du aldrig testat något av Ouendanspelen tycker jag verkligen att du ska prova på det här, särskilt nu när det är helt gratis!

Spelet finns att ladda ner här!

1. Batman: Arkham Asylum

Årets stora överraskning är också årets bästa spel. Helt utan förvarning bjöd Rocksteady oss på världens bästa superhjältespel, med en stämning som får de nya Batmanfilmerna att framstå som ett skämt. Arkham Asylum har allt – psykiskt störda superskurkar, grym dialog, häftig action, simpel men oväntat funktionell kontroll – listan kan göras lång. Klart är i alla fall att det aldrig varit så roligt att smyga sig på och skrämma upp fiender i mörkret, samtidigt som Batman har det roligaste fightningssystemet och gadgetsen på länge!

2. Persona 4

Alla som tror att de tröttnat på japanska rollspel borde verkligen plocka upp den här titeln. Spelet revolutionerar kanske inte genren, men det har tagit de bästa bitarna från andra rollspel och mixat ihop det till årets näst bästa spel. Vi bjuds på ett underbart manus, riktigt intressanta karaktärer, roliga strider och ett stort metaspel där du bygger upp relationer med dina vänner och dejter. Ett måste för alla som äger ett PS2 eller en bakåtkompatibel PS3:a!

3. New Super Mario Bros Wii

Gillar du Mario älskar du det här spelet. Det kanske inte har lika grym bandesign som DS-versionen, och det blir aldrig lika svårt som Super Mario World till SNES, men om du spelar det tillsammans med några kompisar blir det plötsligt det kanske bästa Mario-spelet någonsin. Så vansinnigt kul är det att spela co-op i det här spelet!

4. Uncharted 2: Among Thieves

Spelet som fått flest GOTY-titlar under 2009 är nog ändå Uncharted 2, och det förvånar mig verkligen inte, då det är ett ruskigt bra spel. Actionscenerna är riktigt maffiga, grafiken är imponerande och röstskådespelet lysande, och ibland kan man nästan tro att det är en film man kollar på när man spelar spelet. Dessutom är striderna riktigt roliga, och även utforskandet har fått den plats det förtjänar.

5. Call of Duty: Modern Warfare 2

Även om multiplayerdelen är rätt trasig för tillfället har det här spelet ändå årets roligaste onlinedel. Trots detta är det framför allt singelspelardelen och arkadläget Special Ops som får mig att placera spelet på listan. Kampanjen håller nämligen ett perfekt tempo hela vägen, har varierande uppdrag och den bästa kontroll ett FPS har haft på konsol någonsin (har inte spelat PC-versionen).

Vilka var era favoritspel förra året? Kolla gärna in några av mina favoritbloggares topplistor också:

Ariez GOTY 2009

Gnoit: Spelade GotY 2009

ps3bloggen: Årets bästa spel korat

Radio Speltorsk: Guldtorsken 2009

Sugoi: Året som gått