Det kommer knappast som någon nyhet, men utvecklarna på Atlus som ligger bakom spel som Shin Megami Tensei och Persona är helt geniala.
Senaste beviset på detta är deras nyaste alster Catherine. Där har de lyckats väva in en engagerande, vuxen och oerhört intressant historia i något så trivialt som ett simpelt pusselspel, och oj så snyggt de har gjort det.
I denna titel som består av lika delar socialt utforskande och tidlöst pusslande står ett så tabubelagt ämne som otrohet i fokus – ett vågat men välkommet inslag från Atlus sida. Dock slutar det inte med uppseendeväckande detaljer där, de tvingar nämligen dig att ta dig an rollen som den 32-årige mannen som hoppar i säng med en vilt främmande tjej samma dag som hans flickvän insinuerat att det börjar bli dags för giftermål.
Det är minst sagt spännande att se hur historien fortskrider, och även om mina val i spelets konversationer inte mer än vagt påverkar vilken av de handmålade slutsekvenserna som ska spelas upp innan eftertexterna känns det ändå som att jag är en del av spelets universum, och spelet lurar mig ständigt att minsta lilla sak jag gör påverkar hela spelets handling. Trots att jag vet att så inte är fallet går jag ändå på det varenda gång.
Närvarokänslan i Catherine är med andra ord minst sagt imponerande. Titeln lyckas till och med ge mig dåligt samvete när jag spelar eftersom de kastat mig rätt in i ett dubbelliv. Jag kommer gång på gång på mig själv grubblandes över vad som är rätt sak för spelets huvudperson Vincent att göra – ska han berätta att han varit otrogen för sin nuvarande tjej och hoppas på att bli förlåten, eller kanske göra slut med henne då den nya bekantskapen verkar väcka känslor han inte känt för någon tidigare, eller kanske göra slut med bägge två och fortsätta sitt liv som singel?
Att jag lever mig in i spelet råder det ingen tvekan om då jag har svårt att somna om nätterna för att jag försöker lista ut vad som är rätt väg att gå för Vincent. Och då är Catherine bara ett pusselspel, oerhört mycket simplare än exempelvis Portal. Tänk vad Atlus hade kunnat åstankomma om de fått obegränsade resurser och satsat på en betydligt djupare genre – jag får gåshud bara jag tänker på det…
Persona 5 är ju under utveckling
Det borde om något sätta griller i huvudet på dig. Scener i klass med Catherine följt av mera komplexa dungeons och kanske en ännu mer invecklad social links del?
Vem vet? Det är bara Atlus och Persona teamet själva som vet. Jag längtar i alla fall.
Henrik (Deculture)s senaste blogginlägg: Söta Nagisa
Ja, om jag ser fram emot Persona 5 tror jag inte ens att du behöver fråga
Jag ser nästan ohälsosamt mycket fram mot det spelet, och med tanke på hur bra de senaste två delarna i serien var är mina krav på uppföljaren inte långt ifrån världens bästa spel… Fast det är okej om det är lika bra som fyran också förstås.
Tack och lov så brukar Atlus spel alltid leva upp till förväntningarna – och överträffa dem. Jag tror nästan bara det är Valve som lyckats lika bra med alla sina uppföljare, även om jag misstänker att jag hade sagt Blizzard också om jag varit mer förtjust i deras alster.
Varför missar jag sådana här briljanta poster för? Jo, för att jag är dum och inte följer din blogg via rss. Det ska åtgärdas genast, ju.
Atlus Persona-studio är genialisk, ja. Catherine är ett av årets tyngsta, mörkaste och vackraste spel storymässigt. Ja, pusslandet är ganska trivialt även om det blir rejält klurigt på svårare svårighetsgrader. Men handlingen. Karaktärerna. Valen. Kvalen.
Det är så vackert. Att ens tänka sig ett lika välgenomfört och grafiskt imponerande (som exempelvis Stray Sheep-scenerna) Persona-spel hade varit awesome.
Fredrik / explewds senaste blogginlägg: Shin Megami Tensei: Lucifers Call (Nocturne)
Haha, tack! Och kul att du börjat prenumerera på syndikeringsflödet!
Ska bli riktigt intressant att se om de lyckas lika bra med alla klassrum, karaokebarer, köpcentrum, kyrkogårdar och så vidare i Persona 5 som Stray Sheep, och framför allt hoppas jag att de tar med sig mail-systemet till nästa Persona-spel.
Oavsett hur de väljer att göra är jag ganska säker på att jag kommer att älska del fem i serien i vilket fall som helst – Atlus har liksom aldrig gjort mig besviken tidigare, skulle vara att de inte distribuerar deras egna spel i Europa i så fall…
Att spela igenom Catherine var en unik spelupplevelse. Jag verkligen älskar spelet. Jag la alla spel som jag höll på med åt sidan och spelade Catherine tills det var slut. Det har nu gått ett par månader sen jag klarade av det och jag känner hela tiden att jag saknar att spela Catherine. Storyn, musiken, stray sheep baren, mobil telefonen, Rapunzel. Allt.
Kommer ju garanterat spela igenom det igen men jag vill vänta ett tag så jag lite glömmer bort pussel systemet så det blir utmanande på nytt igen.
Johans senaste blogginlägg: Streets of Rage Remake on the Xbox
@Johan: Samma här! Även om jag inte håller med om att man behöver vänta ett tag för att pusselsystemet ska bli utmanande igen – höll på att slita mitt hår när jag körde igenom spelet på svåraste svårighetsgraden…
Kristoffer Nyréns senaste blogginlägg: Vackans prestation: The Daltons