Det mesta är väl egentligen sig likt – Mega Man är blå, han skjuter hoppar och dör oändligt många gånger, och grafiken är gjord i äkta 8-bitsanda. Men det finns en sak jag reagerar på, och det är inte funktionen att kunna spela som den blå bombarens äldre bror Proto Man, utan musiken.

Musiken har alltid varit en av de starkaste delarna i Mega Man-serien, och jag vet inte något annat spel som fått så många remixer av låtarna som spelas i bakgrunden. Det är inte av en slump som Mega Man kallas för Rockman i hemlandet Japan.

Mega Man 9 tog vara på musikarvet väl. Låtarna var lika rockiga och glada som alltid, några överträffade till och föregångarnas legendariska riff, samtidigt som de bibehållit den lite sorgliga undertonen som hängt med Mega Man sedan starten. I Mega Man 10 däremot är låtarna inget annat än just sorgliga, och de känns inte alls som att de skulle höra hemma i serien.

Nu har jag förvisso inte kommit särskilt långt in i spelet än, men hittills känns låtarna bara grå och tråkiga. Kanske är det just därför som jag inte njuter lika mycket av resten av spelet, och den där bara en gång till-känslan som präglade hela nian lyser med sin frånvaro. För även om bandesignen känns lite obalanserad så är den helt briljant på vissa ställen, och många av de nya fienderna får mig att skratta, på ett bra sätt.

Vi får väl se om jag ändrar uppfattning efter att ha spelat några timmar, men än så läge känner jag mig mest besviken. Även om det här inte ens är i närheten av det förnedrande fall som Sonic fick slå i backen efter när Mega Drive-eran var avklarad, så känns det ändå som en signal att man kanske ska lämna de där fina minnena av Mega Man som just minnen, och inte i form av nya nyretrospel. För fortsätter Capcom pumpa ut spel av det här slaget blir det snart bara tröttsamt, och vår hjälte riskerar att förknippas med det där dåliga Mega Man 18 istället för klassiker som del två och tre. Kanske hade det känts bättre om man valt att utveckla spelet med SNES-grafik istället, eller högupplöst men med samma spelmekanik?

Nu låter jag kanske orättvist hård mot spelet, och det kanske jag är också. Men jag kan redan nu säga att det här spelet inte alls är i klass med Mega Man 9, men det betyder snarare att spelet inte är genialiskt än påstå att det skulle vara dåligt.

Som vanligt återkommer jag med fler åsikter när jag spelat klart spelet, och jag vill även veta vad ni tycker om spelet och dess musik!

Spelet vi spelade var New Super Mario Bros Wii. Efter att inte ha köpt några spel på ett tag kunde jag bara inte hålla mig borta från detta spel då jag älskade originalen till Nes och Snes, och New Super Mario Bros till DS är kanske det bästa spelet till den konsolen. Nu har jag förvisso bara provat spelet en kväll och inte ens hunnit kika på singelspelardelen. Men det behövs inte, för så kul som vi hade i går har jag inte haft i spelsammanhang på väldigt, väldigt länge, om ens någonsin.

Jag nöjer mig med dessa ord tills jag spelat mer av spelet. Men äger du en Wii med fyra Wiimotes och har tre kompisar borde du skämmas om du inte äger detta spel…

Träningsspel av den här typen brukar oftast vara tråkiga, enformiga eller verkningslösa, och det är svårt att motivera sig till att dagligen återkomma till ett sådant spel. Sist var det Wii Fit som gjorde mig besviken, ett spel med onödigt dyr utrustning som i stort sett bara användes för att registrera dina armhävningar, och tvingade dig gå genom fyrtio menyer mellan varje övning. Även spel som EyeToy Kinetic och Yourself Fitness, som faktiskt gav dig lite träning, var allt för tråkiga och enformiga för att kunna klassas som spel, och borde kallas för interaktiva aerobicsfilmer istället. Och så blir det nästan varje gång någon försöker göra ett spel med motionstema, men ändå står jag här igen med ett löjligt bälte på benet och ett slitet gummiband i händerna.

När man startar Active: Personal Trainer påbörjar man en 30-dagarsperiod med aktivt tränande. Spelet schemalägger olika övningar från dag till dag som tar hänsyn till vad du senast gjorde, så att muskelgrupper du tränat nyligen hinner vila upp sig innan du plågar dem igen. I dag fick jag bland annat springa på stället, huka mig, boxas och träna armarna på olika sett med ett gummiband som motstånd. Inget av det var särskilt originellt eller roligt, då vi sett samma saker i hundratals andra spel. Men man fick även åka rullskridskor, ett riktigt underhållande spelmoment där man skulle huka sig ner för att öka farten, och hoppa när man kom upp på olika ramper. Upphopp har aldrig varit så roligt och jag hoppas man får se fler liknande moment längre fram i spelet.

Jag kan inte bestämma mig för om spelet verkar bra eller dåligt. Det smarta med spelet är att det är billigt men ändå inkluderar smarta träningshjälpmedel som är minst lika effektiva som alla vågar, kameror och liknande som släppts hittills (stöd för Wii Balance Board finns även för dem som redan lagt ut pengar på sådan här utrustning). Man får även bra träning av spelet, och du kommer vara svettig när passet är slut. Men som jag redan nämnt saknar stora delar av spelet någon direkt spelglädje, och man känner ingen lust att fortsätta spela när man gjort sin halvtimmas dagliga session. Även om det här spelet skulle kunna vara det bästa avsett för träning så kommer det inte ens i närheten av renodlade spel som Dance Dance Revolution (Dancing Stage), där man hela tiden vill fortsätta spela trots att golvet blivit fuktskadat av allt man svettats.

Vi får se hur jag uppfattar spelet efter en månads spelande, och jag är faktiskt rätt nyfiken på vilka övningar jag kommer få göra i morgon. Kommer de vara lika tråkiga som idag, eller bjuds det på helt nya övningar, kanske i stil med rullskridskoåkningen? Jag är även nyfiken på vad ni tycker om spel av det här slaget!

För ärligt talat verkar det inte vara mycket som är nytt i senaste versionen av Punch Out, utöver några småförändringar i fiendernas attackmönster och fler spellägen. Men det är också det som gör spelet så bra, Punch Out ska vara simpelt! Anledningen att jag fortfarande tycker originalet till NES är så kul medan boxningsspel som Fight Night känns helt ointressanta är att spelmekaniken är så simpel, och kontrollen lätt att bemästra. Varje ny fiende är en bossfight när den är som bäst, det gäller att genomskåda deras taktik med relativt simpla medel och snabba reflexer. Det låter kanske inte så svårt, men faktum är att det här är ett av de svårare Wii-spel jag provat, dock inte lika svårt som originalet.

För att spelet ska bli intressantare för en större målgrupp har man givetvis lagt till rörelsekänslig kontroll i spelet, och möjligheten att undvika attacker genom att ducka på sin Wii Balance Board. Timingen som krävs för att undvika ett slag är tyvärr vågen alldeles för slö för att kunna vara användbar till, men att slåss med wiimote och nunchuck fungerar riktigt bra. Mest beror det nog på att man måste hålla inne uppåt på nunchucken för att variera sin slaghöjd och göra uppercuts, istället för att som i Wii Sports slåss som en galning utan att veta riktigt vart slagen kommer träffa.

Har du aldrig spelat Punch Out kan jag rekommendera det redan nu, tycker du dock att spelet är för dyrt så ladda ner NES-originalet på Wii Store. För dig som redan spelat Punch Out är det lite svårare att rekommendera spelet, nu har jag i och för sig inte spelat det så länge än, men gillade du inte originalen kommer du absolut inte att gilla det här heller. Vänta gärna tills det hamnar i någon reaback, eller köp det här.