Men om det är något spel som skulle kunna fungera med ett sådant upplägg så är det nog The Sims. För vad kan passa bättre att spela en liten stund var dag än ett spel som handlar om just vardagen? Dessutom är huvudseriens tre delar och expansioner riktigt underhållande, och The Sims 3 är ett spel jag brukar återvända till ganska ofta både på dator och konsol.

Av denna anledning kändes The Sims Social riktigt intressant för mig, och då man lätt blir sittandes i flera timmar åt gången med originalspelen kändes det roligt med ett upplägg där man endast tillåts göra ett visst antal saker per dag, och inte bara kan spola fram tiden till nästa dag när ens sim blivit för trött.

Till en början tyckte jag upplägget verkade riktigt smart, och att man fick bonusenergi av att hälsa på sina vänner dagligen uppmuntrade än att hålla sin sim väldigt social. Efter några dagar började dock element som jag hatat i andra Facebookspel dyka upp, vilket jag märkte när jag planterade ett par tomater utanför mitt hus som hann ruttna för att jag inte återvände till spelet inom en viss tidsgräns – på precis samma sätt som i Farmville.

Jag hatar verkligen när spel bestraffar mig för att jag inte återvände till titeln vid ett speciellt klockslag på ett utsatt datum. Jag vill kunna spela lite när jag vill, och även om det är kul att det i spel som Pokémon dyker upp olika monster beroende på om jag spelar på dagen eller natten så straffar spelet mig aldrig för att jag enbart spelar på kvällar. Däremot belönar det mig om jag skulle spela tidigare på dygnet någon dag.

Ett annat moment jag inte gillar i The Sims Social är att man bara kan bli vän med sina riktiga Facebook-vänners simmar. I ett spel med ”social” i titeln förväntar jag mig kunna träffa nya människor från hela världen, men här begränsas jag till simmar skapade av personer jag redan känner. Det blir dessutom ett stort problem om ingen av mina vänner gillar The Sims, då har min sim plötsligt inga grannar att socialisera sig med och själva poängen med spelet försvinner direkt.

Än mindre förtjust är jag i att spelet ska skicka ut trettiotvå tusen notifikationer till alla jag känner på Facebook varannan minut, vilket inte känns särskilt kul då jag vet hur irriterande det är att bli bombarderad av sådant skräp. Visst är det kul att man måste ta hjälp av sina vänner för att komma vidare i spelet, men räcker det inte att fråga efter hjälp inuti spelet då? Alla mina kontakter behöver ju inte veta att jag behöver fem spikar och lite arbetsglädje för att bygga ihop min nyinköpta soffa som tydligen saknade en massa delar.

Och vad är grejen med det förresten? Säljs hälften av möblerna i spelet via någon budgetvariant av Ikea där det alltid fattas massa delar när man ska bygga ihop dem? Hur går en sådan affär runt egentligen?

Överlag gillar jag själva grundtanken med The Sims Social, och jag uppskattar den grafiska stilen som med mycket simpel grafik lyckas få världen att se levande ut. Men i nuläget innehåller titeln allt för många buggar och brister, och det går inte att utföra sociala experiment eller leka arkitekt lika lätt i den här titeln som i originalspelen. Det är nog inte meningen heller, men då det var dessa element som gjorde mig så förtjust i The Sims från början finns det inte särskilt mycket kvar som gör mig engagerad att fortsätta spela.

The Sims Social är nog inget för mig helt enkelt. Kanske ger jag det en andra chans när det släpps till mobila enheter såsom iPhone och Androidlurar, men i övrigt har jag inte tillräckligt med dötid när jag sitter vid datorn för att finna titeln särskilt underhållande. Ändå är detta ett av de bättre Facebookspelen jag provat.

Vad tycker du om spelet? Brukar du spela några Facebookspel i övrigt?

Detta brädspel skaffade jag för ungefär två år sedan, då vi provade det två gånger utan att orka spela klart vid något av tillfällena. Två år visade sig vara en ganska lagom period för att helt glömma bort reglerna visade det sig, men efter att Ott flitigt studerat manualen från helvetet medan Stina och jag kollade på en Youtubetutourial på vår nyinförskaffade iPad hade vi snart någorlunda koll på hur spelet fungerade.

Trots att vi var förberedda på en lång spelsession insåg vi ganska snart att det vi gett oss in i var betydligt mer avancerat och tidskrävande än vad vi någonsin kunnat föreställa oss, men skam den som ger sig tänkte vi och fortsatte spela tills äventyret äntligen tog slut.

På spelets förpackning står det att en spelomgång tar mellan 90 och 120 minuter. Det stämmer inte – för oss tog det hela fem timmar! Och då har jag inte ens räknat in alla förberedelser och manualpluggande som tog en bra bit över en timma.

Särskilt kul var spelet inte heller, kanske var det för att vi blev trötta efter några timmars spelande, men jag tror inte att den här typen av brädspel är något för oss. Går man verkligen in för att vinna och är beredd på att spela i några timmar kan det säkert vara kul, men jag tror att det finns betydligt bättre alternativ för den seriöse pappersrollspelaren, och för oss nybörjare var det istället på tok för långsamt och omständigt.

Jag tror att spelet hade tjänat mycket på om spelplanen krympts ner till ungefär halva storleken så att man kunde ta sig någonstans på en rimlig tid, och kanske hann bråka lite med sina motspelare i så kallade PvP-event (player versus player).

Som du säkert förstår kan jag med andra ord inte rekommendera detta spel till någon, och detta var garanterat sista gången vi provade på det här skräpet.

Ingen som vill köpa spelet av mig så jag blir av med skiten?

Hur som helst ledde detta sug till ett besök hos Science Fiction-bokhandeln för ett tag sedan, där jag helt utan någon koll på vad som var bra respektive dåligt försökte leta upp ett underhållande sällskapsspel. Efter mycket läsande på en uppsjö av olika fodral hittade jag till sist ett spel som verkade vara helt i min stil, nämligen Pandemia (Pandemic på engelska).

Detta brädspel är helt fokuserat på samarbete, och går ut på att rädda världen från en epidemi som sprider sig runt jorden likt en löpeld. Olika roller slumpas ut till spelarna i början av äventyret, och beroende på om du blir vetenskapsman, forskare, koordinator, ingenjör eller läkare får du olika specialegenskaper som du bör diskutera med dina lagkamrater om hur de bäst kan användas.

Vid första genomspelningen tillsammans med min flickvän Stina och den mer eller mindre inneboende kompisen Ott fick jag jobbet som ingenjör, vilket innebar att jag kunde bygga forskningsanläggningar i olika städer mycket lättare än mina kollegor. Ott kunde i sin roll som koordinator transportera oss medspelare runt om i världen utan att det kostade lika mycket, och Stina som var vetenskapsman kunde utveckla botemedel till de fyra olika smittorna mycket lättare än oss andra.

Som de nybörjare vi var irrade vi mest runt som yra hönor i början av vårt uppdrag att rädda världen. Efter ett tag började vi dock prata ihop oss och fick förståelse för hur smittan verkade sprida sig, och valde att bygga upp en strategi där vi fokuserade på att rädda en världsdel i taget, förutsatt att det inte var något utbrott på gång på någon av de andra kontinenterna. Vi kämpade som djur för att hitta botemedel på de olika sjukdomarna, och efter ett tag lyckades vi till och med utrota en av sjukdomarna helt och hållet.

Inte helt oväntat kände vi oss väldigt stolta över detta, något som vi inte borde ha gjort. Under tiden som vi räddade merparten av Asien och norra Afrika från sjukdomen vi föreställde oss hade läskigt mycket gemensamt med ett zombievirus började tiden nämligen ta slut, och innan vi visste ordet av det hade jordens alla resurser tagit slut.

Världen gick därmed inte längre att rädda, och vi som var mänsklighetens enda hopp till överlevnad stod besvikna som förlorare när domedagen hade infunnit sig. Vi som hade varit så nära att hitta botemedlet på den sista sjukdomen råkade snubbla på mållinjen, vilket kändes minst sagt hårt.

Vi fick alltså stryk trots att vi spelade på lättaste svårighetsgraden, vilket kanske inte var så konstigt eftersom vi var totala nybörjare. Trots detta nederlag har brädspelet gått varmt här hemma, och vi har faktiskt lyckats rädda världen hela två gånger till dags dato. Jag kan lugnt rekommendera spelet till alla då det är ett alldeles lagom långt äventyr för att man ska få ett sug att spela om det så fort man är klar, och reglerna är mycket lätta att lära sig.

Av de lite seriösare brädspelen jag provat är detta utan tvekan det absolut roligaste, och jag är riktigt sugen på att prova på spelets expansion (On the Brink) där en av spelarna tar sig an rollen som bioterrorist och försöker förstöra för sina vänner.

Om du inte testat Pandemia själv tycker jag att du och tre vänner ska skramla ihop lite pengar så att ni kan prova på det – ni kommer inte att bli besvikna, jag lovar!

Denna spelutvecklarsimulator är nämligen näst intill omöjlig att lägga ifrån sig när man väl kommit in i den, trots att den blir extremt repetitiv och egentligen ganska tråkig efter några timmars spelande.

Men det var först efter att jag låg kvar i sängen någon morgon förra året för att ”bara spela en liten stund” som jag fick nog efter att ha upptäckt att jag spelat Game Dev Story i fyra timmar från det att jag vaknade tills jag steg upp – det är inte okej!

Men så fick spelet stöd för achievements för ett tag sedan och jag plockade upp titeln igen, tills jag insåg att jag höll på att falla tillbaka i mitt beroende och därmed genast slutade spela än en gång.

Jag trodde då att jag var klar med mitt missbruk, men så råkade jag som bekant köpa en iPad förra månaden. Och bara för att testa hur iphoneapplikationer utan ipadanpassningar fungerade på maskinen tänkte jag att det kunde vara kul att se hur Game Dev Story såg ut, bara för skojs skull.

Nu, cirka trettio speltimmar senare ångrar jag det beslutet stort. Jag drar mig även från att dra igång dess uppföljare Pocket Academy som varit installerad på bägge mina iMaskiner sedan en tid tillbaka, men som jag inte riktigt vågat prova än i rädslan för att det ska vara lika tidsförödande.

Så om ni inte har fastnat i knarket ännu: undvik Game Dev Story till varje pris! Ni kommer att fastna och det är jättejobbigt att ta sig ur detta missbruk!

Jag har inte alltid känt så här – bara för några år sedan tyckte jag att de fungerade på motsatt sätt och bröt den där illusionen av att det som hände på skärmen skedde i verkligheten, och inte bara var en saga som någon berättade för mig. Om detta berodde på att jag var trångsint då, eller hade dåliga minnen från titlar som tillämpade berättandet på ett uselt sätt låter jag vara osagt, men i dag är jag i alla fall av en helt annan åsikt.

Mannen jag ska tacka för att jag äntligen insett att jag älskar när en mysfarbrors röst ackompanjerar fantasitska äventyr är varken Morgan Freeman eller Patrick Stewart, utan en nykomling vid namn Logan Cunningham.

Ni som spelat Bastion förstår precis vad jag pratar om, det är nämligen han som står för berättandet i det spelet. Hans fantastiskt stämningsfulla röst lyckas där förvandla ett någorlunda repetitivt hack and slash-spel till en oerhört känslosam och vacker saga.

Mycket av storheten ligger i att utvecklarna på Supergiant Games gjort berättarrösten dynamisk, och herr Cunningham börjar inte prata förrän du som spelare faktiskt interagerar med världen (med vissa undantag i stil med ”The boy stands still for a while”), vilket leder till att rösten alltid kommer in vid precis rätt tillfälle och känns mer levande.

När du irrar omkring i den fascinerande spelvärlden för första gången får du till exempel höra vad pojken du kontrollerar har för känslor. När du besegrat din första fiende berättar Cunningham om hur oskyldig och lik dig den egentligen var, vilket ger dig insikten att det inte bara är elaka monster du har ihjäl, utan levande individer.

Med den här berättartekniken och en så underbar röstskådespelare hade till och med ett i övrigt uselt spel varit svårt att lägga ifrån sig. Men Bastion är långt ifrån uselt på något plan, och Cunninghams lena stämma i kombination med den underskönt pastellfärgade världen, en stämningsfull ljudbild och ett lagom simpelt stridssystem gör detta till en upplevelse som ingen bör missa – och som lyckas beröra mig som spelare på ett sätt som få andra titlar lyckats med.

Hade bara sportkommentatorer varit lika övertygande och stämningsingivande som Cunningham är i Bastion hade jag förmodligen varit värsta sportfånen. För jag är övertygad om att en sådan kommentator skulle kunna få vilken bouleturnering som helst att framstå som spännande, ispirerande och älskvärd!

Senaste beviset på detta är deras nyaste alster Catherine. Där har de lyckats väva in en engagerande, vuxen och oerhört intressant historia i något så trivialt som ett simpelt pusselspel, och oj så snyggt de har gjort det.

I denna titel som består av lika delar socialt utforskande och tidlöst pusslande står ett så tabubelagt ämne som otrohet i fokus – ett vågat men välkommet inslag från Atlus sida. Dock slutar det inte med uppseendeväckande detaljer där, de tvingar nämligen dig att ta dig an rollen som den 32-årige mannen som hoppar i säng med en vilt främmande tjej samma dag som hans flickvän insinuerat att det börjar bli dags för giftermål.

Det är minst sagt spännande att se hur historien fortskrider, och även om mina val i spelets konversationer inte mer än vagt påverkar vilken av de handmålade slutsekvenserna som ska spelas upp innan eftertexterna känns det ändå som att jag är en del av spelets universum, och spelet lurar mig ständigt att minsta lilla sak jag gör påverkar hela spelets handling. Trots att jag vet att så inte är fallet går jag ändå på det varenda gång.

Närvarokänslan i Catherine är med andra ord minst sagt imponerande. Titeln lyckas till och med ge mig dåligt samvete när jag spelar eftersom de kastat mig rätt in i ett dubbelliv. Jag kommer gång på gång på mig själv grubblandes över vad som är rätt sak för spelets huvudperson Vincent att göra – ska han berätta att han varit otrogen för sin nuvarande tjej och hoppas på att bli förlåten, eller kanske göra slut med henne då den nya bekantskapen verkar väcka känslor han inte känt för någon tidigare, eller kanske göra slut med bägge två och fortsätta sitt liv som singel?

Att jag lever mig in i spelet råder det ingen tvekan om då jag har svårt att somna om nätterna för att jag försöker lista ut vad som är rätt väg att gå för Vincent. Och då är Catherine bara ett pusselspel, oerhört mycket simplare än exempelvis Portal. Tänk vad Atlus hade kunnat åstankomma om de fått obegränsade resurser och satsat på en betydligt djupare genre – jag får gåshud bara jag tänker på det…

Sucker Punch

Sucker Punch är även namnet på utvecklarna som gett oss spel som Sly Cooper och inFamous. Tidigare har jag trott att de valt det namnet för att det låter fräckt, men så spelade jag inFamous 2 för ett tag sedan och upptäckte att de faktiskt levde upp till namnet.

inFamous 2 gav mig nämligen en snyting rätt i ansiktet som kom från tomma intet, och knockade mig så hårt att jag låg utslagen i flera dagar framöver. Sucker Punch har lurat mig, men tyvärr inte på något bra sätt.

Det hela rör givetvis om handlingen i deras senaste spel, som är helt oengagerad, klyshig och urbota korkad. När jag först spelade originalet som dök upp till PS3 förrförra året blev jag hänförd av den skickligt berättade storyn som höll samma höga klass som riktigt bra serietidningar (förlåt, grafiska noveller/romaner), som också var spelets stora inspirationskälla. Karaktärerna var färgstarka och fick mig att känna för dem, skurkarna var som hämtade ur en bättre Marvelserie och själva historian var riktigt underhållande och inte lika förutsägbar som många andra spel i genren.

Dessa berättaregenskaper är som bortblåsta i inFamous 2, och även om spelet rent grafiskt och speltekniskt är mycket bättre är handlingen och dess nytillskott av karaktärer rena skämtet. Händelserna i spelet engagerar mig inte det minsta, den stora twisten som ska få mig att ifrågasätta hela min karma mot slutet av spelet påverkar mig inte ens en gnutta, och karaktärerna som jag kände så starkt för i första kapitlet har förvandlats till platta stereotyper som har svårt att bestämma sig för om de ska vara goda eller onda.

Jag är riktigt besviken på Sucker Punch och känner mig lurad då de introducerade en så lovande historia i första spelet för att sedan bara smula sönder den mitt framför näsan på mig i uppföljaren. Men så är det ju också så som en ”sucker punch” utförs, och jag börjar nästan undra om den fantastiska storyn i första spelet bara var en bluff för att lura mig och så många andra att springa rakt in i deras vassa knogar.

Frågan jag ställde mig när Other M utannonserades var givetvis om detta spel skulle få mig att hitta tillbaka till serien? Om sanningen ska fram var jag faktiskt tveksam till det i början då det mest verkade bli en Ninja Gaiden-portning till Wii utan ninjor, blod och skumpande bröst (välj själv om det sistnämnda är en för- eller nackdel), men när jag fick reda på att spelet skulle innehålla flera sekvenser sedda från sidan i sann 2D-anda blev jag snabbt riktigt peppad inför releasen.

Nu när jag har spelat igenom större delen av äventyret kan jag lugnt säga att jag är positivt överraskad av spelet, detta trots ganska högt ställda förväntningar sedan en tid tillbaka. Samus smidiga och snabba sätt att röra sig i både 3D och 2D-miljöerna känns riktigt häftigt och jag får samma ”coola” känsla av att spela titeln som jag fick första gången jag kom i kontakt med Devil May Cry. Kontrollen fungerar oerhört bra trots avsaknaden av analoga spakar, jag skulle nästan vilja gå så långt och påstå att det är just avsaknaden av stickor som gör kontrollen så precis då man alltid springer i exakt den riktning det är tänkt och inte snett åt sidan som man lätt gör utan styrkorsets tydliga riktningar. Även pusslen är överraskande välgjorda och kräver att man tänker till i bland, även om bonusföremålen man får som belöning sällan är särskilt tilltalande och inte riktigt motiverat mig till att ”fånga dem alla”.

Metroid: Other M är ett riktigt fräckt spel som jag gärna ser att andra utvecklare sneglar på och förfinar. Förslagsvis Capcom, som skulle kunna göra ett Mega Man: Other M (eller X, Y, Z), där denna tighta kontroll och smidiga rörelseschema äntligen skulle kunna få vår blå bombare att passa in i tre dimensioner. Jag väntar med spänning!

Men för säkerhets skull vill jag ändå påminna er, så att ni inte glömmer bort det bland alla andra stortitlar som släpps på löpande band den här årstiden.

Nästan alla som hört talas om spelet har en förmåga att jämföra det rakt av med en film, vilket är synd. Spelet är förvisso grymt bra regisserat och har en riktigt spännande handling med övertygande skådespelare, ingredienser som vanligtvis bara hör hemma på vita duken. Men Heavy Rain bygger på ett grundsten som ingen film någonsin kommer kunna förmedla, nämligen interaktivitet. Spelet bör därför inte jämföras med filmmediet över huvud taget.

Till en början framstår Heavy Rain dock som oerhört linjärt, med snygga cinematiska sekvenser och vardagsdetaljer som annars bara syns till i just filmer. Men efter att ha spelat om spelet, eller sett någon annan göra det, förstår man snart att spelet bjuder på större bredd än vilket sandlådespel som helst, och ingen annan titel ställer dig inför svåra val med lika förödande konsekvenser som det här. Ett enda litet snedsteg kan exempelvis leda till att spelet får ett sorgligt slut, någon av huvudpersonerna dör eller på annat sätt låter mördaren komma undan.

Det är också det här som gör spelet så spännande. Aldrig tidigare har jag suttit så spänd när jag spelat spel, och kunskapen om att karaktären man kontrollerar när som helst kan dö och spelet fortsätter utan denne är bra mycket mer skrämmande än att en Game Over-skärm dyker upp och tvingar dig göra om samma moment tills du överlever.

Jag måste även påstå att handlingen bjuder på mer spänning än andra spel. Att din son har blivit kidnappad och dör inom loppet av några dygn om du inte hittar honom innan tiden runnit ut känns ju betydligt hemskare och verkligare än att ett gäng zombies invaderat en polisstation.

Även kotrollmekaniken i Heavy Rain är snudd på revolutionerande. Att du när som helst kan bli tvungen att använda rörelskänsligheten i kontrollen får dig att sitta ännu mer på helspänn, men framför allt bjuder den QTE-inspirerade kontrollmekaniken dig att interagera med föremål på ett sätt som känns helt naturligt. Att öppna en dörr genom att vrida på handkontrollen känns till exempel vettigare än att trycka på X för att utföra samma sak, men det håller sig ändå till en såpass simpel nivå att det aldrig blir för jobbigt att snurra på spakar och liknande för att utföra enkla interaktioner.

Däremot förflyttar sig karaktärerna oerhört segt och klumpigt, och kameravinklarna är oftast placerade riktigt klantigt. Även om de kanske bjuder på en mer filmisk känsla så förstörs den illusionen ganska snabbt när karaktären går in i rummets alla hörn för att leta reda på dörren ut.

Hur som helst så är Heavy Rain ett spel som du bara måste spela. Det kanske inte är perfekt, och även om jag personligen gillade handlingen så bjöd den på en del omotiverade inslag (gubbsjukevarning) och flera lösa trådar (tills du spelat om spelet). Grafiken och skådespelandet är inte heller felfritt, och bjuder tyvärr på en del dalar som bryter illusionen lite. Men det är likt förbannat en riktigt häftig upplevelse, och när du klarat spelet kommer du ha ett begär efter fler spännande historier att ta dig igenom med samma spelmekanik.

Heavy Rain är början på en ny genre och en berättarmekanik som Hollywoodproducenter kommer avundas när den finputsats och använts i några spel. Men det kommer ta tid, och tills dess är det här det bästa smakprovet du kan få på framtidens mångsidiga spelbibliotek.

Sa jag förresten att spelet får fem av fem origamispindlar i betyg?

Nu är vapen- och ljudeffekterna i och för sig ok, om än inte över medel. Det som irriterar mig mest är istället rösterna. Om detta var ett japanskt rollspel hade jag med största sannolikhet skrivit flera rader om hur dåligt röstskådespelet var här. Nu kan jag tyvärr inte göra det, eftersom jag knappt lyckas höra vad spelets röstskådespelare säger. Alla i spelet pratar nämligen extremt tyst, och höjer man volymen möts man i nästa sekund av extremt högljudda explosioner som både skadar dina öron och får porslinet att hoppa ur finskåpet. Att spelet inte ens har stöd för undertexter gör det ju inte direkt lättare att hänga med i handlingen så länge man inte vill vräka på med en extremt hög ljudnivå, och jag känner att jag inte kan njuta av spelet fullt ut utan att störa grannarna.

Till spelets försvar är det här dock långt ifrån den enda titel jag upplevt låga volymer på talet i förhållande till resten av ljudet. Allt för många gånger har jag fått gå in till options-menyn i nya spel, dragit ner inställningarna för ljudeffektsvolymer och höjt upp dialogvolymen till max. Någon sådan funktion har inte nya Army of Two, och jag får därför ändra inställningar på min förstärkare så att centerhögtalaren låter mer än resten av högtalarna i rummet, och i värsta fall även sätta på stereons nattläge.

Känner ni igen problemet? Jag tycker spelutvecklarna har bättrat sig på senare tid, men då och då slinker spel ut som detta, och man får in och ändra bland inställningarna om man vill kunna höra något. Man kan lätt tro att jag har fel inställningar på stereon, men då jag använder exakt samma inställningar och maskiner till att kolla på film borde jag uppleva samma problem där, vilket jag inte gör.

De hade uppenbarligen inte kört igenom spelet med delad skärm.

För när vi drog igång kampanjen var det första som slog oss att utvecklarna valt att dela av skärmen vertikalt, istället för horisontellt som vi vant oss vid genom andra titlar i genren. Det kanske inte låter så farligt, men då man inte valt att kompensera den förlorade skärmhalvan genom att exempelvis placera kameran lite längre bak än vanligt, utan bara kapat av synfältet på mitten så gör denna lilla detalj The 40th Day helt ospelbart.

Varför man har valt att dela skärmen på det här sättet är för mig helt obegripligt. Tekniska begränsningar hade kunnat vara en anledning, men när vi provade på onlinedelen av spelet upptäckte vi att så inte var fallet, då skärmen faktiskt var uppdelad horisontellt i det spelläget. Man har alltså lagt in ett fullt fungerande splitscreenläge i spelet men gjort det otillgängligt för dem som bara vill spela kampanjen.

I hopp om att en patch som rättade till problemet kunde vara på väg letade jag runt lite i EA:s forum, men så var inte fallet då utvecklarna inte såg ett ospelbart flerspelarläge som något problem, och att vi helt enkelt får leva med det. I värsta fall kunde vi välja att ändra upplösning på spelet till 480p och bildformatet till 4:3 (ej widescreen), och på så sätt få horisontell delning av skärmen. Nackdelen med detta är att bildkvalitén blir lika kass som i ett Wii-spel, samt att alla karaktärer i spelet blir bredare än vanligt, om man nu inte vill ha svarta kanter på sidorna av skärmen som tar upp nästan halva bildytan.

När jag ändå pratar om splitscreen så vill jag passa på att ge några andra speltillverkare en känga också, inte minst Capcom och Bungie. Bägge har fungerande spellägen för lokal co-op i Resident Evil 5 och Halo-serien, men de har valt att behålla bildproportionerna vilket innebär att halva bildytan enbart består av svarta fält. Det är fortfarande en bättre lösning än i 40th Day, men hade det inte varit roligare om man fick användning för hela TV-skärmen?

För övrigt känns det mer och mer som att splitscreen är på väg att försvinna från moderna spel, och antalet titlar som enbart stöder flerspelarspel online ökar för varje dag. När ska speltillverkarna förstå att det inte bara är Wii-ägare som har vänner i “verkliga livet” som vill träffas och spela spel i ett och samma vardagsrum?

Nu finns ju förståss Rock Band, FIFA, Buzz och andra spel för flera spelare till andra konsoler än Wii, men jag tror ni förstår min poäng. Hur gör ni, spelar ni actionspel som Halo och Gears of War tillsammans med kompisar genom delad skärm, eller håller ni er till onlinespelande i titlar av det här slaget?

Det mesta är väl egentligen sig likt – Mega Man är blå, han skjuter hoppar och dör oändligt många gånger, och grafiken är gjord i äkta 8-bitsanda. Men det finns en sak jag reagerar på, och det är inte funktionen att kunna spela som den blå bombarens äldre bror Proto Man, utan musiken.

Musiken har alltid varit en av de starkaste delarna i Mega Man-serien, och jag vet inte något annat spel som fått så många remixer av låtarna som spelas i bakgrunden. Det är inte av en slump som Mega Man kallas för Rockman i hemlandet Japan.

Mega Man 9 tog vara på musikarvet väl. Låtarna var lika rockiga och glada som alltid, några överträffade till och föregångarnas legendariska riff, samtidigt som de bibehållit den lite sorgliga undertonen som hängt med Mega Man sedan starten. I Mega Man 10 däremot är låtarna inget annat än just sorgliga, och de känns inte alls som att de skulle höra hemma i serien.

Nu har jag förvisso inte kommit särskilt långt in i spelet än, men hittills känns låtarna bara grå och tråkiga. Kanske är det just därför som jag inte njuter lika mycket av resten av spelet, och den där bara en gång till-känslan som präglade hela nian lyser med sin frånvaro. För även om bandesignen känns lite obalanserad så är den helt briljant på vissa ställen, och många av de nya fienderna får mig att skratta, på ett bra sätt.

Vi får väl se om jag ändrar uppfattning efter att ha spelat några timmar, men än så läge känner jag mig mest besviken. Även om det här inte ens är i närheten av det förnedrande fall som Sonic fick slå i backen efter när Mega Drive-eran var avklarad, så känns det ändå som en signal att man kanske ska lämna de där fina minnena av Mega Man som just minnen, och inte i form av nya nyretrospel. För fortsätter Capcom pumpa ut spel av det här slaget blir det snart bara tröttsamt, och vår hjälte riskerar att förknippas med det där dåliga Mega Man 18 istället för klassiker som del två och tre. Kanske hade det känts bättre om man valt att utveckla spelet med SNES-grafik istället, eller högupplöst men med samma spelmekanik?

Nu låter jag kanske orättvist hård mot spelet, och det kanske jag är också. Men jag kan redan nu säga att det här spelet inte alls är i klass med Mega Man 9, men det betyder snarare att spelet inte är genialiskt än påstå att det skulle vara dåligt.

Som vanligt återkommer jag med fler åsikter när jag spelat klart spelet, och jag vill även veta vad ni tycker om spelet och dess musik!

Spelet vi spelade var New Super Mario Bros Wii. Efter att inte ha köpt några spel på ett tag kunde jag bara inte hålla mig borta från detta spel då jag älskade originalen till Nes och Snes, och New Super Mario Bros till DS är kanske det bästa spelet till den konsolen. Nu har jag förvisso bara provat spelet en kväll och inte ens hunnit kika på singelspelardelen. Men det behövs inte, för så kul som vi hade i går har jag inte haft i spelsammanhang på väldigt, väldigt länge, om ens någonsin.

Jag nöjer mig med dessa ord tills jag spelat mer av spelet. Men äger du en Wii med fyra Wiimotes och har tre kompisar borde du skämmas om du inte äger detta spel…

För mig har Forza alltid varit snäppet bättre än Gran Turismo, och av vad jag spelat hittills verkar det fortsätta vara så. Det finns oändligt många bilar att prova på, hur många sätt att modifiera dem både utvändigt och invändigt, och kanske viktigast av allt, de är riktigt kul att köra. Turn 10 bjuder även på en massa annat gott, som fler banor och bättre onlinemöjligheter. Överlag känns spelet som Forza 2 fast lite bättre och enormt mycket större, vilket märks redan när man öppnar fodralet och märker att spelet ligger på två skivor.

Men långt ifrån allt är sig likt, karriärläget har till exempel förändrats helt. Istället för att välja helt fritt bland eventen följer man nu en kalender, och man får passa på att köra de olika turneringarna först när datumen infaller. Jag vet inte riktigt om jag gillar det nya upplägget, även om man oftast får välja mellan flera olika race åt gången känns det fortfarande inte lika fritt som i de andra spelen.

Något jag däremot gillar riktigt mycket är det nya automatiska uppgraderingssystemet. För även om det är kul att köpa delar och meka med bilarna själv så är tillfällena då man bara vill hoppa in i sin nya bil och köra betydligt fler, i alla fall för mig. Med autoupgrade utrustar man bilen med en enkel knapptryckning, man kan dessutom välja vilken klass man ska hålla sig inom så man äntligen slipper byta fälgar och vingar bara för att bilen inte ska klassas som U istället S.

Jag har fortfarande mycket kvar att spela innan jag kan ge ett riktigt omdöme till spelet, men fysiken, fartkänslan och vinklarna finns där, och det är ju alltid en väldigt bra start.

Men nog snackat om det, Vesperia kommer jag skriva mer om någon annan dag. Nu är det istället förra veckans RPG-release till Xbox 360 jag vill skriva av mig lite om. Det är givetvis Magna Carta 2 jag pratar om, ett spel jag varit intresserad av länge men inte riktigt fått kläm på. Nu har jag dock provat det i några timmar och det känns riktigt bra.

Det är inte som i så många andra rollspel, handlingen, som får mig att sitta kvar framför TV:n mitt i natten när jag egentligen borde gå och lägga mig. Nej, här är det istället de varierande omgivningarna och framför allt spelmekaniken som imponerar. Jag har aldrig varit ett stort fan av de lite mer actionbetonade striderna i Star Ocean- och Talesserierna, jag tycker det blir för mycket hamrande på slagknappen och för lite strategi i det hela. Framför allt stör jag mig på att man oftast inte behöver kontrollera mer än en karaktär, de andra i laget sköter sig själva per automatik, även om det oftast är på ett sätt som är under all kritik.

I Magna Carta 2 har man valt att tackla det här problemet på ett alldeles utmärkt sätt. Mitt i striderna kan man nämligen med ett lätt tryck på styrkorset växla mellan karaktärerna blixtsnabbt, och här är det ingen bonusfunktion som i andra spel utan en direkt nödvändighet för att gå segrande ur slagen. Det blir även mer strategiskt än i andra actionrollspel, trots att man har betydligt färre magier och färdigheter. Här lägger man istället upp taktiken genom att använda sig av rätt karaktärer med rätt utrustning, och det hela påverkas betydligt av vilka miljöer man slåss i samt vilken strategi fienden använder sig av.

Det känns även skönt att striderna utspelar sig direkt på världskartan. Med ett enkelt knapptryck så ställer din trupp sig i attackposition, och med ett tryck till kan du återgå till utforskandet. Det blir ett härligt flyt som får mig att tänka på Ninty-Nine Nights, med undantaget att det här spelet faktiskt är roligt att spela. I övrigt har systemet hämtat mycket inspiration från onlinerollspel och Final Fantasy XII.

Och det är långt ifrån det enda som påminner om del tolv i Final Fantasy-sagan. Quest-systemet har även det hämtat inspiration därifrån. Visserligen är det mycket simplare och tar inte alls upp lika mycket tid från handlingen, men den lyckas ändå skapa den där lilla frihetskänslan som gör så mycket för helhetsintrycket. Tyvärr kan andra delar av spelet bli lite väl likt Final Fantasy ibland, som till exempel när man träffar på ett pilbågsbärande folkslag med kaninliknande öron i en skogsmiljö som påminner lite väl mycket om Frans hemby (Eruyt Village) från tidigare nämnda spel. Jag har ingenting emot detta men det känns som de har snott en del saker rakt av, och det känns ju lite tråkigt.

Än så länge har jag alltså haft riktigt kul med spelet, och jag hoppas att resten är minst lika bra. Jag återkommer med fler intryck och en eventuell recension av spelet senare.