Ni som ännu inte spelat något av äventyren i Biowares underbara universum kring Shepard får ytterligare en chans nästa månad då Mass Effect 2 dyker upp även till PS3, paketerat tillsammans med en interaktiv grafisk novell som sammanfattar hela första delen i serien. En chans som ingen bör missa, och faktum är att till och med jag som spelat bägge äventyren både en och två gånger funderar på att införskaffa denna konvertering tack vare allt extramaterial som jag tyvärr aldrig tog del av till Xboxen.

Nu är detta dock inte detta en hyllningstext till Mass Effect 2, utan ett litet uppvaknande för mig om hur extremt mycket gemensamt spelen har med en av mina gamla favoritfilmer från 90-talet.

Många av BioWares inspirationskällor inom filmvärlden såsom Star Wars, Star Trek och Blade Runner har väl knappast undgått någon, men jag hade helt glömt bort hur mycket spelets universum har gemensamt med en strålande film med Milla Jovovich, Bruce Willis och Gary Oldman. Jag talar givetvis om Femte Elementet som jag nyligen skaffade på Blu-Ray då jag inte sett filmen på några år, trots att jag äger den på både DVD och VHS.

För även om Mass Effects handling knappast är särskilt lik filmens (i alla fall inte de första två delarnas) så påminner miljöerna och framför allt mycket av karaktärsdesignen om Femte Elementet. Den blåtonade överintelligenta rasen asari har bland annat mer än lovligt mycket gemensamt med operasjungande Plavalaguna, både geth och quarians känns som vidareutvecklingar av elementstenarnas beskyddare mondoshawan, och krogans har exakt samma inställning till krig som de formskiftande mangalorerna, även om sistnämnda är betydligt dummare.

Likheterna stannar inte där, bland annat finner vi rymdskepp och vapen i spelet som skulle kunna vara direkt hämtade från filmen. Även inledningen till Mass Effect 2 där Shepard återupplevas känns som en solklar referens till scenen där Leeloo (Jovovich) lappas ihop av en högteknologisk maskin i en tubformad glasbehållare.

Inget av detta gör dock Mass Effect till ett sämre spel, och jag längtar fortfarande hysteriskt mycket efter den tredje och sista delen (betydligt mindre efter actionspinoffen dock). Det finns ju trots allt sämre filmer att hämta inspiration ifrån, och även om de kanske lånat lite väl mycket så är det ändå bara en liten del av den gigantiska värld som Mass Effekt kretsar kring. Vem vet, kanske är många av elementen direkta hyllningar till filmen, även om jag inte sett några andra reagera på detta tidigare.

Hur som helst, har ni inte sett Femte Elementet så gör det illa kvickt. Även filmen lånar en del från andra filmer, fader Cornelius är exempelvis väldigt lik en klassisk Jedi-riddare till utseendet. Glöm heller inte kolla in Mass Effect 2 om ni inte redan gjort det, förslagsvis den 21:e januari då PS3-versionen släpps. Vill ni veta mer så läs gärna min Xbox 360-recension av detta rymdepos.

Batman & Robin (& Batgirl) är ett utmärkt exempel på varför man valt att utesluta Robin i de senare filmerna. Eller som Batman utrycker det själv i filmens första scen: “det här är anledningen till att Stålmannen kör solo”. Det hela känns bara som ett taskigt tonårsdrama med halloweentema, och värst blir det i scenen där “hjältarna” slåss om sexiga Poison Ivy på en välgörenhetsgala. Efter lite tjafs förvandlas det hela till en auktion där de lägger bud på henne, med resultatet att Batman tar upp sitt fladdermusmärkta kreditkort för att betala sitt bud på sju miljoner dollar.

Ungefär den här nivån ligger man på hela filmen igenom. Det ska ändå nämnas att jag uppskattade den mer idag än första gången jag såg den med förväntningen att det skulle vara den brutalaste superhjältefilmen någonsin. Idag visste jag bättre och kunde se filmen som den parodi den faktiskt är. Likt förbannat är det en riktigt usel film.

För att avskräcka dig ännu mer ska du få se ett litet filmklipp som sammanfattar Arnold Swarcheneggers roll som Dr Freeze på ett utomordentligt bra sätt. Och jag är allvarlig när jag säger att Arnold inte medverkar i en enda scen i hela filmen utan att en ordvits nämns.

Jag gillar ordvitsar i vanliga fall, men det här får till och med mig att skämmas. Kommentaren “let’s kick some ice” kommer förevigt att hemsöka mina värsta mardrömmar…

Mitt tips till alla är att hålla sig borta från trailers och recensioner av filmen och istället gå och se den direkt. För det här är den bästa film jag sett på väldigt länge, och jag hoppas ni håller med mig när ni sett den. 

Så vad väntar ni på, beställ biljetter och se filmen direkt!

Jag kom ihåg att serien var bra, men jag kom också ihåg att den blev extremt rörig mot slutet. Jag vet inte om det beror på att jag är bättre på språk nu än förra gången jag såg serien, eller om det beror på att jag sett serien en gång innan, men jag tyckte inte alls att serien kändes särskilt rörig när jag såg om den förrän möjligtvis de tre sista avsnitten.

Vid en första anblick av Evangelion kan man lätt tro att det är en actionfylld mechaserie i stil med Transformers, men så är verkligen inte fallet. För även om storyn kretsar kring att ”änglar” (en del översätter dem till apostlar) anfaller jorden och vill utplåna mänskligheten, och enda chansen att stoppa dem är att skicka ut jättelika robotar (evangelions) som har mer gemensamt med de anfallande änglarna än människorna själva, så är det här ändå i första hand ett drama.

För det är hela tiden den fjortonårige evangelionpiloten Shinji och kaptenen Misato som står i fokus. De har bägge blivit sårade och övergivna som barn, och serien handlar minst lika mycket om deras sätt att konfrontera dessa känslor som att världen håller på att gå under. De har båda mycket gemensamt, men då Shinji undviker mänsklig kontakt så mycket som möjligt för att skydda sig själv från att bli sårad igen så tacklar Misato samma problem genom att fly till ytliga relationer.

Karaktärsutveckling är nog bästa ordet för att beskriva serien. Ingen karaktär är sig lik hela vägen genom serien, personer man hatar i början av serien blir snart ens favoriter och tvärt om. Till och med omgivningarna och de jättelika evangelions utvecklar egna personligheter som även de förändras med seriens gång.

Jag tyckte som sagt att Neon Genesis Evangelion var en bra serie när jag såg den första gången. Den här gången tyckte jag i stället att serien var ett riktigt mästerverk. Uttrycket ”välregisserat för att vara tecknat” känns som ett hån då den här serien är så bra att många otecknade serier som går på TV idag känns som rena skämtet i jämförelse. Brukar du kolla på anime har du antagligen redan sett den här serien. Om du inte brukar kolla på anime är det här en perfekt serie att börja med, du kommer inte att bli missnöjd. Och att man dessutom kan köpa hela samlingen för 229 kr på Webhallen, femtio kronor billigare än vad varje enskild skiva kostade när jag köpte serien, borde vara motivation nog för att ge Evangelion en chans.

Har du som jag sett serien vid ett långt tidigare tillfälle, inte orkar kolla igenom en hel TV-serie eller bara stör dig på att den är i 4:3-format och inte i HD finns även ett annat alternativ. I Japan håller man nämligen på att göra om hela serien till fyra långfilmer, och den andra delen hade nyligen biopremiär i hemlandet. Själv har jag bara sett den första filmen, men jag kan lugnt säga att de fått med allt som gjorde originalserien så bra, förbättrat utseendet och karaktärsdesignen, men framför allt vridit upp tempot ordentligt och bytt ut många delar av handlingen som lätt kunde bli lite röriga. Filmen var utan tvekan det bästa jag någonsin sett i animeväg, och jag ser fram emot de kommande delarna av Rebuild of Evangelion.

Vad tycker ni om anime och manga? Har ni sett Evangelion, eller har ni några andra favoriter? När jag ändå pratar om anime vill jag förresten passa på att tipsa om Webhallens sommarkampanj, där de säljer kompletta animeserier till pris motsvarande vanliga långfilmer. Helt klart värt att ta en titt på.

I dag var det smygpremiär för nya Transformersfilmen, och självklart var vi på plats. Filmen revolutionerade väl inte direkt genren, utan spelade på säkra kort med allt som gjorde ettan så bra.

Handlingen finns det egentligen inte så mycket att säga om, Sam ska börja på collage och lämnar Bumblebee och flickvännen hemma. Dock blir han oväntat tvungen att redan på andra skoldagen lämna skolan för att återigen rädda världen. Med andra ord är det en välbekant historia utan några jätteintressanta händelser, men då filmen bjuder på oerhört många skratt och mycket action ser man gärna förbi bristerna i handlingen.

Och mycket humor är det, mycket mer än i föregångaren. Men på ett perfekt avvägt sätt blandat med maffiga actionscener. Och explosioner. Många explosioner.

Du har kanske hört frasen ”What would Michael Bay do”, och här märker man verkligen hans entusiasm för stora explosioner i maffiga actionscener, samt vilket effektivt sätt det är att roa publiken på. Jag gillar det, och jag vet att du gillar det också!

Att filmen innehåller grymma datoranimeringar behöver jag väl knappast påpeka, och man har inte tummat på kvalitén i en enda scen. Dock kan vissa actionscener bli lite väl röriga då man använder sig av lite för stora inzoomningar, snabba klipp och hastiga rörelser i kombination med robotar med liknande färger samt tusentals detaljer och som kan göra det svårt att urskilja dem från varandra. Men överlag känns det som att de stora slagen i filmen är mer överskådliga än vad de var i första filmen.

Allt som allt är filmen vad man kan vänta sig av en uppföljare från Michael Bay. Filmen överraskar sällan men håller ändå alltid en väldigt hög kvalité. Gillade du ettan måste du se den här filmen, men om du däremot tyckte föregångaren var tråkig och enformig så är det här knappast något för dig. Själv gillade jag ettan rätt så mycket och tycker att den här nästan når upp till samma nivå, även om filmen inte känns lika ny och fräsch som när förra filmen kom för två år sedan.

Men när jag hörde att Star Trek återigen skulle komma som långfilm blev jag genast intresserad, och när det dessutom var en av mina favoritreggisörer som satt bakom kameran, J.J. Abrams, blev det hela väldigt intressant.

Igår så jag filmen, och den var riktigt bra. Med mycket humor, action och fysikteorier var det svårt att tappa intresset, särskilt då handlingen var mycket gripande och skådespelarinsatserna var snudd på fantastiska. Tempot låg hela tiden på en lagom nivå, med andra ord mycket högre än i serien, men ändå välbalanserat så att ingenting kändes direkt stressigt.

Faktum är att filmen innehöll allting som ett riktigt bra spel borde innehålla. Det som kommer närmst av de spel jag spelat är nog Mass Effect, som dock framstår som relativt trögt, ointressant och allmänt tråkigt jämfört med Star Trek-filmen. Missförstå mig inte nu, jag gillade spelet väldigt mycket när det var nytt, men de olika karaktärerna man fick ombord på sin besättning, och framför allt de olika planeterna, kändes bara oengagerade och stack sällan ut ur mängden.

Jag hoppas BioWare går och ser den nya Star Trek-filmen, så att de kan lära sig ett och annat om humor, tempo, design och handling. Du borde också gå och se filmen, för Star Trek är en film som alla borde se, som spelar i en mycket högre liga än till exempel Terminator Salvation och Wolverine.

Filmen i sig var egentligen ganska usel, jag har aldrig varit ett fan av skräckfilmer då jag inte finner dem särskilt skrämmande. Det mesta var ganska förutsägbart, det fullständigt haglade klichéer och handlingen var näst intill obefintlig. Skulle man se filmen i 2D skulle man nog tröttna fort, men nu blev filmen bitvis riktigt underhållande, framför allt de lite blodigare scenerna fick ett helt nytt djup…

Det har varit mycket hysteri om 3D under det gångna året på CES-mässor och liknande, att det är nästa naturliga steg i utvecklingen efter HD-skärmarna (SD-> HD-> 3D) och så vidare. Jag har personligen aldrig sett det på det här viset då 3D mer känns som en kul grej i kanske tio minuter, men nu är även jag övertygad. Det är svårt att förklara med ord, men efter att själv fått uppleva det hela förstår jag nu varför journalister blev helt till sig när de bland annat fick prova bilspel i 3D.

3D är det naturliga steget i utvecklingen för tv-apparater. Nu återstår det bara att se vilken teknik som kommer bli standard för hemmabruk, om vi ska behöva ha på oss löjliga glasögon, köpa helt ny TV eller bara trä en plastfilm över skärmen. Hur det än blir så ser framtiden riktigt ljus ut.