Jag har inte alltid känt så här – bara för några år sedan tyckte jag att de fungerade på motsatt sätt och bröt den där illusionen av att det som hände på skärmen skedde i verkligheten, och inte bara var en saga som någon berättade för mig. Om detta berodde på att jag var trångsint då, eller hade dåliga minnen från titlar som tillämpade berättandet på ett uselt sätt låter jag vara osagt, men i dag är jag i alla fall av en helt annan åsikt.

Mannen jag ska tacka för att jag äntligen insett att jag älskar när en mysfarbrors röst ackompanjerar fantasitska äventyr är varken Morgan Freeman eller Patrick Stewart, utan en nykomling vid namn Logan Cunningham.

Ni som spelat Bastion förstår precis vad jag pratar om, det är nämligen han som står för berättandet i det spelet. Hans fantastiskt stämningsfulla röst lyckas där förvandla ett någorlunda repetitivt hack and slash-spel till en oerhört känslosam och vacker saga.

Mycket av storheten ligger i att utvecklarna på Supergiant Games gjort berättarrösten dynamisk, och herr Cunningham börjar inte prata förrän du som spelare faktiskt interagerar med världen (med vissa undantag i stil med ”The boy stands still for a while”), vilket leder till att rösten alltid kommer in vid precis rätt tillfälle och känns mer levande.

När du irrar omkring i den fascinerande spelvärlden för första gången får du till exempel höra vad pojken du kontrollerar har för känslor. När du besegrat din första fiende berättar Cunningham om hur oskyldig och lik dig den egentligen var, vilket ger dig insikten att det inte bara är elaka monster du har ihjäl, utan levande individer.

Med den här berättartekniken och en så underbar röstskådespelare hade till och med ett i övrigt uselt spel varit svårt att lägga ifrån sig. Men Bastion är långt ifrån uselt på något plan, och Cunninghams lena stämma i kombination med den underskönt pastellfärgade världen, en stämningsfull ljudbild och ett lagom simpelt stridssystem gör detta till en upplevelse som ingen bör missa – och som lyckas beröra mig som spelare på ett sätt som få andra titlar lyckats med.

Hade bara sportkommentatorer varit lika övertygande och stämningsingivande som Cunningham är i Bastion hade jag förmodligen varit värsta sportfånen. För jag är övertygad om att en sådan kommentator skulle kunna få vilken bouleturnering som helst att framstå som spännande, ispirerande och älskvärd!

Trots alla dessa brister och några till är det ändå svårt att slita sig från spelet. Jag hatar stora delar av spelet och stör mig på dåliga designbeslut var och varannan minut jag spelar GT5, men på samma gång gillar jag det skarpt då det i grund och botten är ett riktigt bra spel, även om vi hoppats på något bra mycket bättre. Jag vet inte om detta beror på att tidigare spel i serien var så långt före sin tid eller om det är för att Polophony Digital lyckats överföra deras kärlek till bilar direkt till spelet, och ärligt talat spelar det ingen roll så länge som jag har kul när jag spelar.

Det finns dock ett ruskigt uselt designbeslut jag bara inte kan släppa, och det är hur oerhört tidskrävande allting är i spelet. Visst, jag kan leva med att behöva spela igenom tjugo olika event där man kör med bilar som känns lika fartfyllda som gamla gräsklippare innan själva spelet börjar, och jag har ingenting emot att man lär få återkomma till spelet i säkert över ett år om man vill låsa upp varenda liten bil och klara spelet till 100%. Jag kan även tolerera att man tvingas grinda i ett bilspel även om man vunnit guld i varenda tävling man haft tillgång till, även om det är ett element jag inte förstår poängen med och inte tycker hör hemma i genren.

Vad jag däremot inte kan gå med på är det som dyker upp mot slutet av spelet, då man får tillgång till ”uthållighetsracen” som kräver att man spelar upp mot 24 timmar i rad utan möjligheten att kunna spara spelet under tiden.

Jag tycker det var illa nog att det inte gick att spara mellan banorna i olika turneringar där antalet varv på de olika platserna kunde sträcka sig upp mot tjugo till antalet, det har gått i tidigare spel så varför skulle det inte fungera här? Men när man ska köra runt på nordslingan i Nürnburg i 24 timmar är det rentutav hälsovådligt att inte kunna spara ens framgång för att äta, sova eller motionera.

Många GT-fanboys har argumentet att spelet är designat på det här viset för att det ska kännas som ”på riktigt”, och att hela illusionen hade brutits om man hade kunnat spara efter några timmar och fortsätta dagen efter. Ett argument som dock inte håller enligt mig då det fortfarande går att pausa i spelet om man exempelvis behöver gå på toa eller rent utav låta maskinen stå på under natten och dra ström så att man faktiskt kan fortsätta spela dagen efter. Hur svårt hade det då varit att lägga in en sparfunktion när man exempelvis kör in i depån eller rakt av i startmenyn? Det hade till och med sparat på miljön i nyss nämnda exempel.

”Men då hade man kunnat fuska om det går dåligt” brukar många andra ha som argument mot sparfunktioner mitt i loppen, men detta beror helt på hur man designar funktionen. Sneglar man lite på bärbara spel har vi till exempel fått se en modell där man måste avsluta spelet om man sparar sin framgång när man inte är i närheten av en sparstation, och när man vid ett senare tillfälle vill fortsätta spela raderas den tillfälliga sparfilen så att man inte ska kunna stänga av maskinen och ladda in filen igen om det skulle gå dåligt i spelet. Går strömmen är det dock kört även om man sparat på det här viset.

Jag inser att jag inte behöver spela dessa långa tävlingar för att kunna njuta av spelet, och jag kommer antagligen aldrig orka ta mig igenom en sådan tävling själv heller. Dock tycker jag det är ett uruselt upplägg som nästan borde vara förbjudet i spel eller åtminstone höja spelets åldersmärkning då titeln uppmuntrar till ohälsosamma beteenden. Efter alla problem med MMORPG:n i exempelvis Korea tycker man att spelutvecklare borde ha lärt sig vid det här laget att man aldrig ska uppmuntra till så här långa spelsessioner, och om man nödvändigtvis måste ha med det ändå kan man väl åtminstone följa Nintendos exempel och uppmuntra än till en liten paus varje timme via meddelanden som dyker upp på skärmen, eller kanske rentutav pausar spelet.

Jag ber om ursäkt och skrattar lite åt ironin att det här inlägget blev lite längre än vad jag hade tänkt mig och därmed kanske berövade lite för mycket tid i era liv precis som GT5, men hoppas att ni kan hålla med mig om att det spelet knappast uppmuntrar till hälsosamt spelande. Eller har jag helt fel?

Ni som ännu inte spelat något av äventyren i Biowares underbara universum kring Shepard får ytterligare en chans nästa månad då Mass Effect 2 dyker upp även till PS3, paketerat tillsammans med en interaktiv grafisk novell som sammanfattar hela första delen i serien. En chans som ingen bör missa, och faktum är att till och med jag som spelat bägge äventyren både en och två gånger funderar på att införskaffa denna konvertering tack vare allt extramaterial som jag tyvärr aldrig tog del av till Xboxen.

Nu är detta dock inte detta en hyllningstext till Mass Effect 2, utan ett litet uppvaknande för mig om hur extremt mycket gemensamt spelen har med en av mina gamla favoritfilmer från 90-talet.

Många av BioWares inspirationskällor inom filmvärlden såsom Star Wars, Star Trek och Blade Runner har väl knappast undgått någon, men jag hade helt glömt bort hur mycket spelets universum har gemensamt med en strålande film med Milla Jovovich, Bruce Willis och Gary Oldman. Jag talar givetvis om Femte Elementet som jag nyligen skaffade på Blu-Ray då jag inte sett filmen på några år, trots att jag äger den på både DVD och VHS.

För även om Mass Effects handling knappast är särskilt lik filmens (i alla fall inte de första två delarnas) så påminner miljöerna och framför allt mycket av karaktärsdesignen om Femte Elementet. Den blåtonade överintelligenta rasen asari har bland annat mer än lovligt mycket gemensamt med operasjungande Plavalaguna, både geth och quarians känns som vidareutvecklingar av elementstenarnas beskyddare mondoshawan, och krogans har exakt samma inställning till krig som de formskiftande mangalorerna, även om sistnämnda är betydligt dummare.

Likheterna stannar inte där, bland annat finner vi rymdskepp och vapen i spelet som skulle kunna vara direkt hämtade från filmen. Även inledningen till Mass Effect 2 där Shepard återupplevas känns som en solklar referens till scenen där Leeloo (Jovovich) lappas ihop av en högteknologisk maskin i en tubformad glasbehållare.

Inget av detta gör dock Mass Effect till ett sämre spel, och jag längtar fortfarande hysteriskt mycket efter den tredje och sista delen (betydligt mindre efter actionspinoffen dock). Det finns ju trots allt sämre filmer att hämta inspiration ifrån, och även om de kanske lånat lite väl mycket så är det ändå bara en liten del av den gigantiska värld som Mass Effekt kretsar kring. Vem vet, kanske är många av elementen direkta hyllningar till filmen, även om jag inte sett några andra reagera på detta tidigare.

Hur som helst, har ni inte sett Femte Elementet så gör det illa kvickt. Även filmen lånar en del från andra filmer, fader Cornelius är exempelvis väldigt lik en klassisk Jedi-riddare till utseendet. Glöm heller inte kolla in Mass Effect 2 om ni inte redan gjort det, förslagsvis den 21:e januari då PS3-versionen släpps. Vill ni veta mer så läs gärna min Xbox 360-recension av detta rymdepos.

Bästa exemplet på detta är nog iPhone och liknande telefoner, där man i stort sett har allt man behöver. Man kan använda dem som mediaspelare, kalender, telefon, surfdator – ja bara fantasin sätter gränserna. Även nyare blu-rayspelare, surroundförstärkare och TV-apparater blir allt mer avancerade och innehåller oftast inbyggda spel, applikationer och internetintegrationer, jag kan exempelvis använda min TV som videotelefon förutsatt att den jag vill prata med är uppkopplad på Skype. I framtiden kommer dessutom den mesta processorkraften hämtas från molnet så vår hemelektronik inte behöver uppgraderas lika ofta, och vi kan spela grymt krävande spel på våra mobiltelefoner.

Men då och då uppstår problem som inte alltid går hand i hand med den stora visionen av framtiden. Microsoft visar upp fräcka produkter där man navigerar i spel och menyer i sann Minority Report-anda medan Sony visar upp vibrerande dildos som får Wiikontroller att rodna. Vad ingen tänker på är dock att alla dessa tillbehör tar plats, plats som inte finns i ett framtidshem.

Medan TV-apparaterna bara blir plattare och plattare blir nämligen tillbehören vi ska ställa uppe på dessa bara större och större. Min TV är inte djupare än två och en halv centimeter vilket innebär att jag inte ens kan placera “sensorbaren” till Wii ovanpå denne. Visst, det kan jag gå med på då Wii inte är någon HD-konsol. Vad jag däremot har svårt att få in i mitt huvud är hur jag ska kunna få plats med två stora åbäken till kameror uppe på TV:n till en konsol som skulle introducera platt-TV till allas vardagsrum och en annan som vill öka intresset för 3DTV. Kinect sägs till exempel vara runt sju gånger trettio centimeter, vilket inte bara är onödigt brett om jag ska få plats med andra konsolers tillbehör utan även nästan tre gånger så djupt som hela min TV.

Jag vet vad du tänker, “det är väl bara att ställa de två kamerorna och Wii-listen på en bänk under TV:n”. Men i ett modernt hem där TV:n är upphängd på väggen ska vi väl inte behöva ha någon TV-bänk? Då är ju hela grejen med att hänga upp frimärket på väggen som bortkastad.

Nu skulle det i och för sig kunna fungera att ställa ett av alla tillbehören uppe på min centerhögtalare som hänger under TV:n, men det känns som en riktigt dålig och instabil lösning, samt att man måsta möblera om hela huset om man känner för att byta spel. Jag misstänker även att kablarna till dessa tillbehör är alldeles för korta för att dölja i kabellister om man nu skulle hitta en plats för kamerorna.

Nej, utvecklingen går inte alltid åt samma håll, och det här är bara ett av alla exempel där ute. Hur gör ni med alla tillbehör som är tänkta att ligga uppe på TV:n? Har ni kvar TV-bänken eller har ni kanske spikat upp en hylla ovanför burken? Jag hoppas verkligen att någon kommer med en smart lösning på problemet snart, och den ska helst komma från Sony, Microsoft eller Nintendo som gett oss detta ohållbara i-landsproblem.

Vad har hänt under tiden bloggen haft sommarlov då? Mycket, bland annat har jag rapporterat om en roddmaskin som släppts till Wii, Halo 2 har spelats på Xbox (1) Live efter det att Microsoft stängt av tjänsten, Valve har bannat folk av misstag och sökt förlåtelse genom att dela ut gratisspel, Pokémon har gjort försäljningsrekord långt innan dess release, en hästkapplöpning har försökt bromsa Gran Turismo 5, och vi har fått se kvinnobröst på 3DS som skumpar om man skakar på konsolen. Det här är bara en bråkdel av allt som har hänt men jag gissar på att du har ganska bra koll på de större händelserna själv.

Vad har jag spelat under tiden då? Det korta svaret är givetvis ”väldigt mycket”, men när jag inte spelat om spel som Phoenix Wright på min iPhone 4 eller kört PSN-spel med batteridrivna glasögon på mig har jag hunnit recensera några spel. Roligast var utan tvekan Dead Rising 2: Case Zero och barnspelet Toy Story 3 att ta sig igenom, men jag har också haft mycket kul med Castlevania: Harmony of Despair, No More Heroes 2 och Monday Night Combat. Jag har även lagt alldeles för många timmar på att ta mig igenom nyversionen av det första Persona till PSP inte bara en utan två gånger, lekt med kulorna i alldeles för svåra Dragon Ball: Origins 2 och mått riktigt dålig av att spela genomusla Naughty Bear, som verkligen var ruskigt dåligt.

Självklart har jag även spelat igenom många andra spel, och några favoriter som kollegorna på Eurogamer recenserat är Persona 3 Portable, Super Mario Galaxy 2, Limbo, StarCraft 2 och Demon’s Souls. Dessutom har jag en stor pile of shame med spel släppta under sommaren som jag inte hunnit prova på än, som bland annat innehåller Alan Wake, Metal Gear Solid: Peace Walker och Dragon Quest IX.

Mycket har som sagt hänt sedan sist och jag skulle kunna skriva flera sidor på ämnet. Men nu till en roligare fråga: vad har ni gjort sedan vi sågs sist?

Frågan jag ställde mig när Other M utannonserades var givetvis om detta spel skulle få mig att hitta tillbaka till serien? Om sanningen ska fram var jag faktiskt tveksam till det i början då det mest verkade bli en Ninja Gaiden-portning till Wii utan ninjor, blod och skumpande bröst (välj själv om det sistnämnda är en för- eller nackdel), men när jag fick reda på att spelet skulle innehålla flera sekvenser sedda från sidan i sann 2D-anda blev jag snabbt riktigt peppad inför releasen.

Nu när jag har spelat igenom större delen av äventyret kan jag lugnt säga att jag är positivt överraskad av spelet, detta trots ganska högt ställda förväntningar sedan en tid tillbaka. Samus smidiga och snabba sätt att röra sig i både 3D och 2D-miljöerna känns riktigt häftigt och jag får samma ”coola” känsla av att spela titeln som jag fick första gången jag kom i kontakt med Devil May Cry. Kontrollen fungerar oerhört bra trots avsaknaden av analoga spakar, jag skulle nästan vilja gå så långt och påstå att det är just avsaknaden av stickor som gör kontrollen så precis då man alltid springer i exakt den riktning det är tänkt och inte snett åt sidan som man lätt gör utan styrkorsets tydliga riktningar. Även pusslen är överraskande välgjorda och kräver att man tänker till i bland, även om bonusföremålen man får som belöning sällan är särskilt tilltalande och inte riktigt motiverat mig till att ”fånga dem alla”.

Metroid: Other M är ett riktigt fräckt spel som jag gärna ser att andra utvecklare sneglar på och förfinar. Förslagsvis Capcom, som skulle kunna göra ett Mega Man: Other M (eller X, Y, Z), där denna tighta kontroll och smidiga rörelseschema äntligen skulle kunna få vår blå bombare att passa in i tre dimensioner. Jag väntar med spänning!

När jag kommer tillbaka vet jag inte riktigt än, kanske kommer jag att skriva något inlägg någon gång i bland, men det dröjer nog ett bra tag innan jag börjar uppdatera bloggen veckovis eller liknande. Tills dess vill jag tacka alla som följt bloggen och kommenterat den, det har varit riktigt trevligt hittills!

Så nu känner jag mig lite deprimerad…

Jaja, får väl hoppad på DLC helt enkelt.

En av Europas absolut största och bästa spelsajter har nu tagit det stora steget hit till Sverige.

Igår förmiddag slog nämligen Eurogamer.se upp portarna, och då allt varit väldigt hysch-hysch fram tills dess var det ingen som i förväg visste vilka svenskar som låg bakom sajten, förutom redaktionen själva då förstås. Vi fick se en hel del spekulationer från bland annat Blog ‘em up och Spelfeber om detta, men ingen hade väl trott att det var folket bakom PS3bloggen som låg bakom den nya spelsajten.

Men Toby och gänget från Sveriges populäraste PlayStation-blogg var långt ifrån ensamma. Till sin hjälp hade de nämligen med sig bloggare och speltokar som Linus från Sugoi, Elin från Ariez, Mikael från Spelforum och Peter från Games & Godis.

Också Krille från, eh, Speltokig…

Just det, du läste rätt! Jag är med i redaktionen på Eurogamer.se och kommer lägga all min energi på att få alla att trivas där.

Vad händer nu med Speltokig då? Du kan vara lugn, jag har inga planer på att lägga ner den, och inlägg som inte passar så bra på EG.se kommer att dyka upp här istället. Dock, som ni kanske märkt under förberedelserna inför lanseringen, kommer den nya sajten ta upp väldigt mycket tid, framför allt nu i början, och frekvensen på nya inlägg här på bloggen kommer att minska ordentligt.

Å andra sidan kommer jag att skriva fler texter om spel än någonsin på EG.se, och det tillsammans med några av nätets absolut skickligaste spelskribenter. Så ta och pallra dig dit omedel bums! Passa även på att läsa Tobys välkomsttext till sajten så du får en större inblick i vad det hela handlar om.

Och just det, jag lovade ju att skriva om mina intryck av spel som Mass Effect 2. Så varför inte kolla in recensionen av det spelet, eller nygamla Pokémon? Jag vill även tipsa om Jimmys briljanta text om Nintendospelare och Elins reportage om Geekgirls Meetup.

Det har släppts många efterlängtade spel på sista tiden, och Final Fantasy XIII hann knappt dyka upp förrän God of War 3 slog sig in i butikshyllorna. Men är det verkligen så bra som man kan önska sig? Absolut inte.

Som riktigt fan av de två (tre) föregångarna gör det ont att berätta att God of War 3 är ett riktigt uselt spel. Förvisso är handlingen fortfarande engagerande, men redan i spelets inledning märks det tydligt att all charm Kratos en gång haft nu är som bortblåst, och han känns bara gammal och trött.

Att kontrollen dessutom är seg och klumpig gör ju knappast saken bättre, och när det kommer till vapenväxlande, magianvändning och plattformshoppande känns det lika naturligt att kontrollera Kratos som att cykla med inverterat styre och ögonbindel, med andra ord riktigt obehagligt och svårt. Det ända som egentligen fungerar kontrollmässigt är dubbelhoppandet och de intelligenta QTE-scenerna, som tyvärr dyker upp alldeles för sällan.

Fienderna i spelet känns även de riktigt opersonliga. De är oftast bara stora, extremt fula och många till antalet, vilket enbart leder till riktigt röriga strider. Om Kratos till slut lyckas ha ihjäl dem sker det på så tama sätt att det lika gärna kunnat passa in i ett avsnitt av Bumbibjörnarna, och den där hämndkänslan hela spelet bygger på vänds istället mot utvecklarna av spelet. Mellansekvenserna är även de riktigt barnvänliga och regin är totalt värdelös. Lite mer blod och ultravåld hade väl ändå inte varit för mycket begärt?

Jag kanske hade haft överseende med några av God of War 3:s problem om det bara varit lite snyggare, men i nuläget gör sig spelet bättre som stillbilder i ett tidningsuppslag än som spel, då God of War 3 har sämre framerate än PS3-versionen av Bayonetta. Det enda som räddar denna värdelösa storproduktion från att få en nolla i betyg är den riktigt smakliga sexscenen en bit in i spelet. Den bjuder på en djup och rörande känsla som får spel som Heavy Rain att blekna i jämförelse.

God of War 3 får 1 av 5 grekiska sallader i betyg.

Men för säkerhets skull vill jag ändå påminna er, så att ni inte glömmer bort det bland alla andra stortitlar som släpps på löpande band den här årstiden.

Nästan alla som hört talas om spelet har en förmåga att jämföra det rakt av med en film, vilket är synd. Spelet är förvisso grymt bra regisserat och har en riktigt spännande handling med övertygande skådespelare, ingredienser som vanligtvis bara hör hemma på vita duken. Men Heavy Rain bygger på ett grundsten som ingen film någonsin kommer kunna förmedla, nämligen interaktivitet. Spelet bör därför inte jämföras med filmmediet över huvud taget.

Till en början framstår Heavy Rain dock som oerhört linjärt, med snygga cinematiska sekvenser och vardagsdetaljer som annars bara syns till i just filmer. Men efter att ha spelat om spelet, eller sett någon annan göra det, förstår man snart att spelet bjuder på större bredd än vilket sandlådespel som helst, och ingen annan titel ställer dig inför svåra val med lika förödande konsekvenser som det här. Ett enda litet snedsteg kan exempelvis leda till att spelet får ett sorgligt slut, någon av huvudpersonerna dör eller på annat sätt låter mördaren komma undan.

Det är också det här som gör spelet så spännande. Aldrig tidigare har jag suttit så spänd när jag spelat spel, och kunskapen om att karaktären man kontrollerar när som helst kan dö och spelet fortsätter utan denne är bra mycket mer skrämmande än att en Game Over-skärm dyker upp och tvingar dig göra om samma moment tills du överlever.

Jag måste även påstå att handlingen bjuder på mer spänning än andra spel. Att din son har blivit kidnappad och dör inom loppet av några dygn om du inte hittar honom innan tiden runnit ut känns ju betydligt hemskare och verkligare än att ett gäng zombies invaderat en polisstation.

Även kotrollmekaniken i Heavy Rain är snudd på revolutionerande. Att du när som helst kan bli tvungen att använda rörelskänsligheten i kontrollen får dig att sitta ännu mer på helspänn, men framför allt bjuder den QTE-inspirerade kontrollmekaniken dig att interagera med föremål på ett sätt som känns helt naturligt. Att öppna en dörr genom att vrida på handkontrollen känns till exempel vettigare än att trycka på X för att utföra samma sak, men det håller sig ändå till en såpass simpel nivå att det aldrig blir för jobbigt att snurra på spakar och liknande för att utföra enkla interaktioner.

Däremot förflyttar sig karaktärerna oerhört segt och klumpigt, och kameravinklarna är oftast placerade riktigt klantigt. Även om de kanske bjuder på en mer filmisk känsla så förstörs den illusionen ganska snabbt när karaktären går in i rummets alla hörn för att leta reda på dörren ut.

Hur som helst så är Heavy Rain ett spel som du bara måste spela. Det kanske inte är perfekt, och även om jag personligen gillade handlingen så bjöd den på en del omotiverade inslag (gubbsjukevarning) och flera lösa trådar (tills du spelat om spelet). Grafiken och skådespelandet är inte heller felfritt, och bjuder tyvärr på en del dalar som bryter illusionen lite. Men det är likt förbannat en riktigt häftig upplevelse, och när du klarat spelet kommer du ha ett begär efter fler spännande historier att ta dig igenom med samma spelmekanik.

Heavy Rain är början på en ny genre och en berättarmekanik som Hollywoodproducenter kommer avundas när den finputsats och använts i några spel. Men det kommer ta tid, och tills dess är det här det bästa smakprovet du kan få på framtidens mångsidiga spelbibliotek.

Sa jag förresten att spelet får fem av fem origamispindlar i betyg?

Nu är vapen- och ljudeffekterna i och för sig ok, om än inte över medel. Det som irriterar mig mest är istället rösterna. Om detta var ett japanskt rollspel hade jag med största sannolikhet skrivit flera rader om hur dåligt röstskådespelet var här. Nu kan jag tyvärr inte göra det, eftersom jag knappt lyckas höra vad spelets röstskådespelare säger. Alla i spelet pratar nämligen extremt tyst, och höjer man volymen möts man i nästa sekund av extremt högljudda explosioner som både skadar dina öron och får porslinet att hoppa ur finskåpet. Att spelet inte ens har stöd för undertexter gör det ju inte direkt lättare att hänga med i handlingen så länge man inte vill vräka på med en extremt hög ljudnivå, och jag känner att jag inte kan njuta av spelet fullt ut utan att störa grannarna.

Till spelets försvar är det här dock långt ifrån den enda titel jag upplevt låga volymer på talet i förhållande till resten av ljudet. Allt för många gånger har jag fått gå in till options-menyn i nya spel, dragit ner inställningarna för ljudeffektsvolymer och höjt upp dialogvolymen till max. Någon sådan funktion har inte nya Army of Two, och jag får därför ändra inställningar på min förstärkare så att centerhögtalaren låter mer än resten av högtalarna i rummet, och i värsta fall även sätta på stereons nattläge.

Känner ni igen problemet? Jag tycker spelutvecklarna har bättrat sig på senare tid, men då och då slinker spel ut som detta, och man får in och ändra bland inställningarna om man vill kunna höra något. Man kan lätt tro att jag har fel inställningar på stereon, men då jag använder exakt samma inställningar och maskiner till att kolla på film borde jag uppleva samma problem där, vilket jag inte gör.

De hade uppenbarligen inte kört igenom spelet med delad skärm.

För när vi drog igång kampanjen var det första som slog oss att utvecklarna valt att dela av skärmen vertikalt, istället för horisontellt som vi vant oss vid genom andra titlar i genren. Det kanske inte låter så farligt, men då man inte valt att kompensera den förlorade skärmhalvan genom att exempelvis placera kameran lite längre bak än vanligt, utan bara kapat av synfältet på mitten så gör denna lilla detalj The 40th Day helt ospelbart.

Varför man har valt att dela skärmen på det här sättet är för mig helt obegripligt. Tekniska begränsningar hade kunnat vara en anledning, men när vi provade på onlinedelen av spelet upptäckte vi att så inte var fallet, då skärmen faktiskt var uppdelad horisontellt i det spelläget. Man har alltså lagt in ett fullt fungerande splitscreenläge i spelet men gjort det otillgängligt för dem som bara vill spela kampanjen.

I hopp om att en patch som rättade till problemet kunde vara på väg letade jag runt lite i EA:s forum, men så var inte fallet då utvecklarna inte såg ett ospelbart flerspelarläge som något problem, och att vi helt enkelt får leva med det. I värsta fall kunde vi välja att ändra upplösning på spelet till 480p och bildformatet till 4:3 (ej widescreen), och på så sätt få horisontell delning av skärmen. Nackdelen med detta är att bildkvalitén blir lika kass som i ett Wii-spel, samt att alla karaktärer i spelet blir bredare än vanligt, om man nu inte vill ha svarta kanter på sidorna av skärmen som tar upp nästan halva bildytan.

När jag ändå pratar om splitscreen så vill jag passa på att ge några andra speltillverkare en känga också, inte minst Capcom och Bungie. Bägge har fungerande spellägen för lokal co-op i Resident Evil 5 och Halo-serien, men de har valt att behålla bildproportionerna vilket innebär att halva bildytan enbart består av svarta fält. Det är fortfarande en bättre lösning än i 40th Day, men hade det inte varit roligare om man fick användning för hela TV-skärmen?

För övrigt känns det mer och mer som att splitscreen är på väg att försvinna från moderna spel, och antalet titlar som enbart stöder flerspelarspel online ökar för varje dag. När ska speltillverkarna förstå att det inte bara är Wii-ägare som har vänner i “verkliga livet” som vill träffas och spela spel i ett och samma vardagsrum?

Nu finns ju förståss Rock Band, FIFA, Buzz och andra spel för flera spelare till andra konsoler än Wii, men jag tror ni förstår min poäng. Hur gör ni, spelar ni actionspel som Halo och Gears of War tillsammans med kompisar genom delad skärm, eller håller ni er till onlinespelande i titlar av det här slaget?

Det mesta är väl egentligen sig likt – Mega Man är blå, han skjuter hoppar och dör oändligt många gånger, och grafiken är gjord i äkta 8-bitsanda. Men det finns en sak jag reagerar på, och det är inte funktionen att kunna spela som den blå bombarens äldre bror Proto Man, utan musiken.

Musiken har alltid varit en av de starkaste delarna i Mega Man-serien, och jag vet inte något annat spel som fått så många remixer av låtarna som spelas i bakgrunden. Det är inte av en slump som Mega Man kallas för Rockman i hemlandet Japan.

Mega Man 9 tog vara på musikarvet väl. Låtarna var lika rockiga och glada som alltid, några överträffade till och föregångarnas legendariska riff, samtidigt som de bibehållit den lite sorgliga undertonen som hängt med Mega Man sedan starten. I Mega Man 10 däremot är låtarna inget annat än just sorgliga, och de känns inte alls som att de skulle höra hemma i serien.

Nu har jag förvisso inte kommit särskilt långt in i spelet än, men hittills känns låtarna bara grå och tråkiga. Kanske är det just därför som jag inte njuter lika mycket av resten av spelet, och den där bara en gång till-känslan som präglade hela nian lyser med sin frånvaro. För även om bandesignen känns lite obalanserad så är den helt briljant på vissa ställen, och många av de nya fienderna får mig att skratta, på ett bra sätt.

Vi får väl se om jag ändrar uppfattning efter att ha spelat några timmar, men än så läge känner jag mig mest besviken. Även om det här inte ens är i närheten av det förnedrande fall som Sonic fick slå i backen efter när Mega Drive-eran var avklarad, så känns det ändå som en signal att man kanske ska lämna de där fina minnena av Mega Man som just minnen, och inte i form av nya nyretrospel. För fortsätter Capcom pumpa ut spel av det här slaget blir det snart bara tröttsamt, och vår hjälte riskerar att förknippas med det där dåliga Mega Man 18 istället för klassiker som del två och tre. Kanske hade det känts bättre om man valt att utveckla spelet med SNES-grafik istället, eller högupplöst men med samma spelmekanik?

Nu låter jag kanske orättvist hård mot spelet, och det kanske jag är också. Men jag kan redan nu säga att det här spelet inte alls är i klass med Mega Man 9, men det betyder snarare att spelet inte är genialiskt än påstå att det skulle vara dåligt.

Som vanligt återkommer jag med fler åsikter när jag spelat klart spelet, och jag vill även veta vad ni tycker om spelet och dess musik!

Spelet är något jag väntat på oerhört länge, man skulle kunna säga att jag haft ett begär efter detta ända sedan del tio i serien då jag tycker att Final Fantasy XI och XII borde varit sidospår i serien och inte beprydda med romerska siffror. Jag säger inte att de var dåliga spel, men jag har svårt att acceptera dem som uppföljare på spel som Final Fantasy VI, VII och IX.

Så vad tror ni? Att jag är extremt besviken och insett att min favoritspelserie är död för gott? Att serien gått och blivit något opersonligt actionwannabe? Att avsaknaden på Hironobu Sakaguchi och Nobuo Uematsu borde gett spelet ett annat namn än Final Fantasy? I så fall har ni fel, för jag är faktiskt riktigt nöjd, än så länge i alla fall.

Allting börjar med en smäll, och högsta växeln är i från första början. Vi blir bortskämda med oerhört snygga actionsekvenser med karaktärer och miljöer som är sådär härligt fantasifulla och iögonfallande som bara vår japanska drömfabrik verkar kunna få till. Det känns nästan magiskt, som när man spelade Final Fantasy VII för första gången.

Men så dyker ett orosmoment upp – striderna. Vad som verkar helt klart till en början är att man valt att fokusera på action snarare än strategi, och att man får betyg efter varje strid som enbart baseras på hur snabbt man röjt upp bland fienderna kändes inte direkt lovande. Jag blir riktigt rädd efter att ha spelat i någon timme och alla strider enbart verkar gå ut på att trycka på funktionen autobattle några gånger tills alla fiender är döda, och jag frågar mig gång på gång varför allt måste vara så stressigt. Man kan förvisso knappa in kommandon manuellt som förr i tiden, men då den nya funktionen automatiskt använder de bästa attackerna för situationen blir det bara långsamt och meningslöst.

Men så händer något, och utan att jag riktigt märkt när det skedde så har striderna plötsligt fått ett riktigt djup. En bit in i spelet lär sig karaktärerna att byta mellan olika jobbklasser, ungefär som i Final Fantasy V. Skillnaden är dock att här sker det i ett mycket högre tempo, och mitt i striderna. Ibland kan det vara direkt avgörande för en strid om man hinner byta till mer kraftinriktade commando i samma ögonblick som fienden börjar vackla, och att bara hålla sig till en klass i hela striden leder bara till en säker död – din egen. Det tar ett tag att lära sig när och vilken klass man bör byta till, men efter lite övning förstår man snart att med rätt strategi kan man få en fiende som tog en halvtimma att besegra första gången lätt går att ta kol på inom loppet av några få minuter. Striderna får alltså snart ett väldigt djup, och många matcher blir riktigt intensiva och roliga då både timing och taktik har en så avgörande roll i om du vinner eller ej.

Striderna är alltså över förväntan, men hur är då handingen? Jag vill inte gå in i detalj på den idag, men jag kan säga att jag gillar den skarpt. Att våra hjältar dessutom delar upp sig och går åt olika håll tidigt i spelet bjuder dessutom på en trevligare och mer varierad berättarteknik, och man kommer mycket närmare inpå varje karaktär och märker tydligare hur de utvecklas med spelets gång. Och jag måste säga att jag trodde att jag skulle irritera mig på åtminstone någon av karaktärerna, men än så länge gillar jag dem allihop. Till och med lipsillen Hope har egenskaper som får mig att tycka om honom, trots att liknande karaktärer i andra spel är något av det mest irriterande jag vet.

Så långt allt väl alltså, och Final Fantasy XIII har levt upp till alla mina förväntningar. Det känns som att det här är en värdig uppföljare till del tio i serien, och är resten lika bra som det jag har spelat hittills kommer jag att vara mer än nöjd. Räkna med att höra fler av mina åsikter om spelet snart här på bloggen.

Vad tycker ni andra som har provat spelet om det hittills?

Andra läsvärda intryck och åsikter om spelet:
Ariez
EmmyZ
Kung TV-spel
Onlajn Magasinet
PS3bloggen