Berättarröster är något otroligt underskattat i både spel och filmvärlden, och kan höja stämningen till oanade nivåer om de görs på rätt sätt i kombination med en lyckad ljudbild.

Jag har inte alltid känt så här – bara för några år sedan tyckte jag att de fungerade på motsatt sätt och bröt den där illusionen av att det som hände på skärmen skedde i verkligheten, och inte bara var en saga som någon berättade för mig. Om detta berodde på att jag var trångsint då, eller hade dåliga minnen från titlar som tillämpade berättandet på ett uselt sätt låter jag vara osagt, men i dag är jag i alla fall av en helt annan åsikt.

Mannen jag ska tacka för att jag äntligen insett att jag älskar när en mysfarbrors röst ackompanjerar fantasitska äventyr är varken Morgan Freeman eller Patrick Stewart, utan en nykomling vid namn Logan Cunningham.

Ni som spelat Bastion förstår precis vad jag pratar om, det är nämligen han som står för berättandet i det spelet. Hans fantastiskt stämningsfulla röst lyckas där förvandla ett någorlunda repetitivt hack and slash-spel till en oerhört känslosam och vacker saga.

Mycket av storheten ligger i att utvecklarna på Supergiant Games gjort berättarrösten dynamisk, och herr Cunningham börjar inte prata förrän du som spelare faktiskt interagerar med världen (med vissa undantag i stil med ”The boy stands still for a while”), vilket leder till att rösten alltid kommer in vid precis rätt tillfälle och känns mer levande.

När du irrar omkring i den fascinerande spelvärlden för första gången får du till exempel höra vad pojken du kontrollerar har för känslor. När du besegrat din första fiende berättar Cunningham om hur oskyldig och lik dig den egentligen var, vilket ger dig insikten att det inte bara är elaka monster du har ihjäl, utan levande individer.

Med den här berättartekniken och en så underbar röstskådespelare hade till och med ett i övrigt uselt spel varit svårt att lägga ifrån sig. Men Bastion är långt ifrån uselt på något plan, och Cunninghams lena stämma i kombination med den underskönt pastellfärgade världen, en stämningsfull ljudbild och ett lagom simpelt stridssystem gör detta till en upplevelse som ingen bör missa – och som lyckas beröra mig som spelare på ett sätt som få andra titlar lyckats med.

Hade bara sportkommentatorer varit lika övertygande och stämningsingivande som Cunningham är i Bastion hade jag förmodligen varit värsta sportfånen. För jag är övertygad om att en sådan kommentator skulle kunna få vilken bouleturnering som helst att framstå som spännande, ispirerande och älskvärd!