För ett tag sedan påbörjade jag och några kompisar ett Batmanmaraton, där vi skulle se alla Batmanfilmer från Tim Burtons första fram till Christofer Nolans The Dark Knight. Det gick bra, och var riktigt underhållande i åtminstone tre filmer, men sen ville ingen se mer. Man kan lätt fråga sig varför, men svaret är otroligt simpelt: den fjärde Batmanfilmen är den sämsta någonsin!

Batman & Robin (& Batgirl) är ett utmärkt exempel på varför man valt att utesluta Robin i de senare filmerna. Eller som Batman utrycker det själv i filmens första scen: “det här är anledningen till att Stålmannen kör solo”. Det hela känns bara som ett taskigt tonårsdrama med halloweentema, och värst blir det i scenen där “hjältarna” slåss om sexiga Poison Ivy på en välgörenhetsgala. Efter lite tjafs förvandlas det hela till en auktion där de lägger bud på henne, med resultatet att Batman tar upp sitt fladdermusmärkta kreditkort för att betala sitt bud på sju miljoner dollar.

Ungefär den här nivån ligger man på hela filmen igenom. Det ska ändå nämnas att jag uppskattade den mer idag än första gången jag såg den med förväntningen att det skulle vara den brutalaste superhjältefilmen någonsin. Idag visste jag bättre och kunde se filmen som den parodi den faktiskt är. Likt förbannat är det en riktigt usel film.

För att avskräcka dig ännu mer ska du få se ett litet filmklipp som sammanfattar Arnold Swarcheneggers roll som Dr Freeze på ett utomordentligt bra sätt. Och jag är allvarlig när jag säger att Arnold inte medverkar i en enda scen i hela filmen utan att en ordvits nämns.

Jag gillar ordvitsar i vanliga fall, men det här får till och med mig att skämmas. Kommentaren “let’s kick some ice” kommer förevigt att hemsöka mina värsta mardrömmar…